HEJ :)

Hej på er! Ser att det fortfarande är en hel del som kikar in här! 😊 
Har så dåligt samvete över att bloggen har stått tom i så många månader, men livet har kommit i vägen och inspirationen trutit. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska göra. Jag skriver fortfarande men inte mycket och mest på nya projekt. Men jag avskyr att lämna er hängande för jag vet själv hur irriterande det är att inte få ett slut på berättelsen man följt under så lång tid, så jag kommer verkligen att försöka avsluta TDKAU.  

Över till något annat.. Vad tycker ni om Four? Vilka är era favoritlåtar? 
Jag gillade i princip hela albumet faktiskt, en eller två låtar som inte har fastnat men annars så... :) ❤

X




 


THEY DON`T KNOW ABOUT US - Kapitel 52

 Louis pow;

”When are they coming back?” klagar jag högljutt. Liam och Jade hade varit borta I flera timmar nu och det började bli obotligt tråkigt på hotellet utan dom här. Utan Liam som försökte verka vuxen och seriös inför Jade och därför slängde irriterade blickar på mig titt som tätt och utan Jade att retas med förstås. Jade ja. Hon var verkligen helt underbar, perfekt för Liam. Hon fick honom att skratta. Att må bra. Jag hoppades att dom skulle klara av att ha ett distansförhållande. Det var svårt, men det gick. Jag och El var ett levande bevis på det. Jag ler när jag tänker på El. Det var min tur att ringa henne och jag bestämmer att jag ska hinna med att göra det innan vi åker iväg till klubben.

”So who´s up for making Jade totally wasted tonight?” flinar jag. Harrys hand skjuts rakt upp I luften och jag ler brett mot honom. My partner in crime.

”I knew I could trust you Harold.” Jag slänger mig på sängen bredvid honom och ser hur glad han blir över det. Det hade varit jobbiga månader när vi försökt hålla en viss distans till varandra, men Jade hade fått mig att inse att det bara var dumma påhitt. Varför skulle jag och Harry inte kunna vara vänner? Så länge vi visste att det var det enda vi var? I början hade det varit ganska underhållande med fansen och alla medier som spekulerade i om vi faktiskt var mer än vänner och faktiskt hade en relation tillsammans. Men när det började gå över gränsen och gå ut över våra nära och kära, då fick det vara nog. När El gråtande hade ringt och berättat hur någon hade påstått att hon bara var en täckmantel för Harrys och mitt förhållande pratade jag med honom och sa att vi var tvungna att hålla oss ifrån varandra. Men jag kunde bara inte slösa bort en vänskap som våran. Det skulle vara rena idiotin.

”Sooo…” börjar han

”Yes Harold?”

”What do you think of Jade?” mumlar han.

“I truly think she´s brilliant. And you?”

“She is good for Liam. And yes, I like her. You two seem to get along very well too!

“Yeah, in some weird kind of way she feels like one of my sisters.” Jag rycker på axlarna.

“And still you want to get her totally wasted tonight?” han höjer på ögonbrynen åt mig.

“Well that’s the good thing about it. She isen´t my sister, right?” Jag ler brett. “And can you imagine her whit a lot of booze in her body? She is going to went crazy, i´m sure of it.” Jag flinar förväntansfullt.

“Have anyone ever told you that you are a sassy ass?”

“yes Harold, plenty of time.” Jag himlar med ögonen.

“Well, I say it anyway.

“Well… Thankyou Haz! It feels good that you have such a high opinion of me, yeah?”

Nu är det hans tur att himla med ögonen och jag ler brett mot honom.

”What da' fuck are they doing anyway? They are going to miss the hole thing if they don´t hurry!” muttrar jag sedan.  Jag hinner inte avsluta meningen förren Niall kommer inrusande på rummet.

”They are back!”

”Finally!” utbrister jag och rullar över på rygg så att jag lättare ska komma upp från sängen.

”Time to get ready boys!”

Jag hade nästan övervägt för en stund att faktiskt bära den där kanindräkten vi köpt till Jade, bara för att se alla reaktioner. Men sen tar jag mitt förnuft till fånga och bestämmer mig för att köra på min vanliga stil, röda byxor, en snygg åtsittande t-shirt, hänglsen och såklart en mask som täcker mitt ansikte. Jag måste säga att jag var imponerad över oss. Hur snabbt vi hade kläckt idéen med masker och att klubben dessutom hade gått med på det. Men vad gjorde man inte för att dra kändisar? Jag fnyser lågt för mig själv.

___________________________________________________________

 

Förlåååt, jag vet att jag lovade er det här kapitlet direkt efter det förra, men livet kom rätt och slätt i mellan. Men här är det nu och yup, det är ett kapitel ur Louis perspektiv och ja jag vet att det är kort, men nästa blir längre, I promise! :). Btw... I just love Louis! ^^

Men över till seriösa grejer... steal my girl är släppt! Vad tycker ni om den? =)

x

THEY DON`T KNOW ABOUT US - Kapitel 51

Det slår mig plötsligt att hon berättat att hon aldrig haft en pojkvän förut, innebär det då också att hon aldrig har… varit med någon förut? Vi har inte pratat om så personliga saker än så jag vet inte. Men sättet hon rör vid mig på, osäkert, försiktigt, tyder på att hon kanske inte har det. Ännu ett lågt stön slinker ut vid den tanken. Kan det verkligen vara så att jag är den första för henne, på alla sätt och vis?
____________________________________________________
 Jag tittar nyfiket på Liam när jag hör stönet som faller från hans läppar. Jag hade bara velat få honom distraherad från ämnet vi diskuterat. Jag ville inte att han skulle oroa sig, framförallt ville jag inte att han skulle förstå att han har rätt. Att kyssa honom hade verkat som en bra idé. Hans hud är sammetslen och mjuk, förutom när jag kommer högre upp mot hans käke, där raspar det lite mot mina läppar. Skäggstubb. Han hade inte rakat sig i dag heller. Jag ler åt det. Att känna hans hud under mina läppar, känna smaken av honom, det fick mig helt vimmelkantig. Jag hade aldrig varit så här nära någon annan tidigare och det betydde hela världen för mig att det var just Han som delade det här ögonblicket med mig. Jag undrar om han förväntar sig mer av den här veckan, eller om han är okej med det här. Jag vet inte ens vad Jag förväntar mig eller hur långt jag vill gå. För tillfället är det mer än nog för mig med vad jag sysselsätter mig med för ögonblicket. Hans händer trycker mig ännu hårdare intill sig, det finns inte en millimeter för mig att röra mig på.

”Liam, what´s wrong?” retas jag med honom. Fortfarande med mina läppar tryckta mot hans hals.

”Don´t stop. Please don´t stop Jade.

“Can you give me some room?”

“Uh… No?” muttrar han.

“Liam!”

“Fine.” Hans hårda grepp släpper och plötsligt befinner jag mig i hans knä, våra ansikten bara några centimeter ifrån varandra. Jag rodnar när en av hans händer finner vägen till mitt ansikte och den andra letar sig in i mitt hår.

”You are so beautiful.” mumlar han.

“So are you.”

Han skrattar.

Hans läppar pressas plötsligt mot mina och jag hinner le innan alla mina tankar försvinner. Det enda som existerar är han. Sättet som hans läppar arbetar mot mina, hur hans händer dras genom mitt hår på det där speciella sättet. Hur han får mig att känna. Allt registreras. Och aldrig kommer jag glömma det här ögonblicket. Hur vattnet slår mot strandkanten och hur stänken väter ner oss, hur vinden rufsar i våra hår. Hur sanden känns under oss. Hur ljuvligt det doftar, hav, sand och honom. Tillsammans blir det överväldigande och jag kan bara sitta där och klamra mig fast vid honom, ta emot vad han har att ge mig.

”Jade. Don´t forget to breath.” Först registrerar jag inte att han pratar med mig, det har börjat dansa stjärnor framför mina ögon. Ännu en effekt han har på mig antar jag. Plågsamt öppnar jag mina ögon för att himla med ögonen åt honom, jag var väl inte dum. Jag tar ett djupt andetag för att säga det till honom, när det går upp för mig att han nog har haft rätt. Jag har glömt bort att andas. Ännu en gång kryper rodnaden uppför mina kinder.

”Don´t Say A Word!” mumlar jag men flinar mot honom. Det gjorde mig inte så mycket längre att han fick reda på hur han påverkade mig, eller att han fick mig att glömma bort naturliga och nödvändiga saker som andning. För han hade gång på gång sagt att han tyckte om mig. Tyckte om mig på riktigt. Och det var på tiden att jag började tro på det också. Och då gjorde det inte så mycket att han såg mig svag, eller att jag gjorde bort mig inför honom ibland. Då var det okej att jag glömde bort att andas ibland när han var i närheten. Det var okej att jag lät mina tårar rinna när han såg. Så länge han fanns där och kunde berätta för mig hur man gjorde igen. Så länge han fanns där för att sudda ut sorgen.

Jag fick bara inte glömma bort att det här inte var något som skulle vara för evigt. Att våra dagar var räknade.

______________________________________________________________________

Chapter 51 everyone! Ett kort kapitel, men i stället kommer ni få ytterligare ett kapitel imorgon och det från en av killarnas perspektiv. Yeey!
 Är det förresten någon av killarna ni speciellt vill ha kapitel skrivna från, ur deras perspektiv?
Vad tycker ni annars? Det är förvånansvärt nog inte jätte många kapitel kvar, åtminstone inte som jag har planerat det. Men det kan man inte lita på, har en förmåga att glida iväg med den här novellen! ;)
 
kommer att svara på alla era kommentarer så fort jag har tid, men just nu är jag fööör trött, har varit uppe sedan kl 03.00 i morse och ska upp lika tidigt imorgon, så ni får ha förståelse! ;)
 
Men KOMMENTERA nu plzzzzz! =)
 
x