”Alisia Munro” säger jag och sträcker fram handen. Gesten verkar överrumpla honom men han tar sig snabbt samman.
”Ah, den nya tjejen.” ~
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Det var fredag och det var kväll. Två dagar utan den där cirkusen dem kallade skola alltså. Trots att det gick flera hundra elever på den där skolan, förmodligen närmare tusen – verkade det som att alla visste och förstod att jag var ny. Vart jag än gick fick jag ta emot nyfikna blickar. Tjejer stack ihop sina huvuden och startade lågmälda samtal när jag passerade förbi. Killar knuffade på varandra och slängde dryga kommentarer efter mig som jag för det mesta valde att ignorera. Bara vid ett tillfälle, idag under lunchen hade jag reagerat genom att ge en kille fingret. Han hade varit värre än de andra. Dessutom hade de där killarna som visat mig vägen till rektorn föregående dag, stått bredvid och garvat. Så fingret var lika mycket menat mot dem, vilket jag hoppades att dem förstod.
Jag hade aldrig varit den där tjejen med attityd som stack ut, tjejen som ansågs vara en bitch eller bara allmänt otrevlig. Istället hade jag haft rykte om mig att vara tystlåten och kanske något blyg. Det gjorde att jag hade svårt att skaffa nya vänner, förutom de jag redan hade. Folk hade redan en bild av mig där hemma, vilket hade gjort det svårt för mig att ändras. Men här… Här kände ingen mig. Ingen visste hur jag egentligen var. Ingen visste min historia. Kanske var det dags att förändras. Kanske var det dags att bli den person jag ville vara. Jag hade ingen brinnande önskan om att bli populär eller att skaffa en massa nya vänner. Som sagt ensam är stark, och det trodde jag på. Att lita på en annan människa gjorde en svag. Det borde jag om någon veta. Men jag hade en önskan om att bli glad igen. Må bra. Var det för mycket begärt? Jag visste bara inte om det var möjligt. Och hur skulle jag gå tillväga? Men mest av allt önskade jag att alla inte bara skulle ta mig för givet. Jag ville inte falla i samma fälla och få ryktet som det tysta och blyga tjejen som bara existerade för att fylla ännu en plats på den här jorden. Jag ville vara någon.
Jag studerar mig själv i helkroppsspegeln som strategiskt nog var placerad precis bredvid min garderob. Jag var inte direkt nöjd med mig själv, men heller inte helt onöjd. Jag var inte perfekt, hade aldrig varit det och skulle aldrig bli. Jag var jag. Men det fanns saker jag kunde ändra. Mina kläder tillexempel. Jag befann mig i London. Var någonstans i världen fanns det bättre shoppingmöjligheter än här? Ja shopping lät som en bra idé. Dessutom skulle jag ha något att sysselsätta mig med både lördag och söndag. Kanske skulle jag ta Lukas med mig? Jag måste komma ihåg att fråga honom hur han haft det i skolan idag. Han hade mumlat något om nya vänner igår. Jag hoppades av hela mitt hjärta att det stämde. Det fanns ingen jag älskade så mycket som Lukas och om han inte trivdes och var glad här… Då visste jag inte vad jag skulle ta mig till.