”You are the worst…” muttrar han, men jag bryr mig inte. Jag har slängt mig ut ut bilen redan innan den har hunnit stanna helt. Panikslaget rusar jag ner till sjön, men jag ser inte en enda levande varelse. Tänk om det var försent? Ännu en gång försöker jag ringa Jade. I hopp om att kanske åtminstone höra hennes telefon. Men allting är knäpptyst. Inte ett ljud hörs.
’Jade, please. I´m here. Where are you? Please bby.’
När jag inte kan hitta henne vid sjön sjunker jag förkrossat ner på en sten intill strandkanten. Det här hade varit mitt enda hopp.
____________________________________________________________________________________________
Minnet i leksaksaffären igår hade dragit upp ännu fler minnen. Minnen jag hade förträngt. Jag som aldrig grät hade fallit ihop. Det hade bara behövts de få orden från Ellen och Rolf för att jag skulle rasa. Och skräcken att Marcus skulle berätta för någon om vad han trodde att han listat ut. Och ännu en gång hade mamma bevisat att jag inte betydde något för henne. När hon inte sagt ett ord i försvar för mig.
Jag biter mig i läppen. Liam hade sett så konstig ut. Som om han hade ont överallt, som om han verkligen var orolig över mig. Plötsligt plingar min mobil igen. Jag är glad att den är på ljuslöst så att han inte kan höra den. Jag är inte redo att möta honom än. Först måste jag andas. Samla mig. Stänga in smärtan i det där rummet igen, där jag samlade allt som sårade mig, bröt ner mig. Det där rummet som inte varit öppet på så länge. Inte förrän nu. Liam hade på något sätt med sitt uppdykande i mitt liv, dragit igång en lavin i mig som inte gick att hejda.
Försiktigt tar jag mig ut från mitt gömställe. Jag smeker den knotiga gamla stammen en sista gång innan jag tar ännu ett djupt andetag.
Jag ser hans ryggtavla när jag närmar mig. Den såg så försvarslös ut och jag blir rädd för att något någon gång ska hända honom som sårar eller skadar honom. Han förtjänade bara det bästa.
Jag harklar mig för att rensa min strupe och med darrig röst uttalar jag hans namn.
”Liam?”
Han reagerar så snabbt att jag förskräckt ryggar tillbaka.
”Jade? Oh my god! Where the hell have you been?” De sista orden skriker han frustrerat rakt ut.
”Can you just hug me Liam? Please.”
Han säger inget mer utan sträcker bara ut armarna efter mig. Lättat kliver jag in i hans varma famn. Så fort jag kände hans starka armar runt mig kändes allt bra igen. Jag kände mig hel och stark.
”Thank you Liam.” snyftar jag.
”Sssh, babe. Everything is going to be fine. I promise you. I´ll be here for you the whole time.” Han sluter sina armar ännu tätare runt min mycket mindre kropp och jag känner mig hemma. Jag litade på hans ord. Han skulle finnas här för mig tills jag lät honom gå.
Jag berättar allt för honom. Hur sårad jag blivit över Ellens ord och över att han inte berättat för mig om deras möte så att jag varit förberedd när det kommit upp. Över min mammas bristande intresse för mig. Hur jag idag insett att det aldrig skulle förändras. Att jag längtade bort. Men jag berättade fortfarande inte om mina resplaner. Det var min hemlighet och bara min och skulle så förbli. Det var inte värt att berätta det för Liam, för han skulle ändå inte vara en del av mitt liv då.
Liam förklarar att han inte velat göra mig upprörd när jag varit så glad och att han hade tyckt sig känna igen Ellen men inte kunnat placera henne och därför börjat prata med henne. Och hur närgången och på hon hade varit och hur Harry hade hjälpt honom iväg från henne. Sen berättade han om morgonen i tv-studion och hur rädd han blivit för att det varit något med intervjun som gjort mig upprörd och att de andra killarna också blivit oroliga och ångrat sina uttalande.
”Your words made me so happy Liam, never doubt it!” säger jag. För deras ord hade verkligen gått rakt in I hjärtat på mig. Trots så få dagar tillsammans hade jag blivit en av dom. Det var första gången jag passat in på ett ställe så villkorslöst och bara genom att vara mig själv. Och jag skulle aldrig glömma varken det eller dom.
I timmar pratar vi, mestadels om oss själva men också om allting runtomkring.
“This is our place now Liam and I won´t go here without you.” Säger jag långsamt.
“But this is your favoriteplace, Jade!” Han ser förskräckt ut.
“I know, but it will never be the same without you.” Jag kramar om hans hand och ler mot honom. Det var första gånger jag högt erkände på ett ungefär vad han betydde för mig. Han skulle aldrig få reda på hur mycket jag tyckte om honom eller hur viktig han hade blivit i mitt liv.
”Jade?”
”Mm?” mumlar jag med blicken fäst på det spegelblanka vattnet. Om somrarna brukade det vara fullt av lekande fiskar vid både gryning och skymning och jag önskar att Liam också skulle fått vara med och uppleva det. Det var så vackert och så rofyllt vid de tillfällena. Jag visste att han skulle förstått skönheten i det och förstått varför jag älskade den här platsen så mycket. Men inga av de upplevelserna betydde hälften så mycket som de två gångerna jag spenderat här med honom. Det kunde jag inte förneka ens för mig själv.
”I want you to know how much you mean to me, because you really do. I know you're unsure about it, on me. I like you Jade, I really like you and girls like Ellen is never going to change that. Do you believe me?” Han tittar mig djupt I ögonen och jag känner hur det börjar ringa I öronen och hur det svartnar för mina ögon. Var jag på väg att svimma? Varför? På grund av hans ord? Vad var det med mig nuförtiden?
”Liam!” stönar jag. ”I think I´m going to faint..” mina ord kommer stötvis.
“Jade? What´s happening?” Han stirrar oroligt på mig.
”I…I…” Mer orkar jag inte få fram. Vad är det som händer? Varför känner jag mig såhär?
”Jade! Have you eaten anything today?” Jag försöker tänka efter men det går inte speciellt bra. Mitt huvud snurrar och jag känner mig trött.
”I… I don´t know. Have I?”
”You have to take care about yourself.” skäller han.
“water…In my bag…” Liam rotar genast fram flaskan med vatten jag visste att jag hade haft nerpackad sen igår och sträcker fram den till mig.
”Here, drink.” Törstigt klunkar jag I mig allt det vatten som är kvar sedan gårdagen. Långsamt känner jag hur yrseln försvinner och ringandet i öronen tonar bort.
“Oh gosh, I feeling much better now, I´m so sorry Liam. I run away from home before I had the chance to eat anything.”
“You are hopeless and you scares the hell out of me.”
“I think it was you´re words who made me faint.” Jag knuffar retsamt på honom och han himlar med ögonen.
”I wish.” muttrar han innan han drar in mig i en kram.
”You need to eat Jade.” Mumlar han efter en stunds tystnad.
”Mm, soon. Right now I just want to stay here in your arms.” Jag rodnar över mina ord och borrar in huvudet mot hans bröstkorg.
Han skrockat lågt över mina ord men jag känner samtidigt hur hans hjärtslag ökar och jag ler brett.
”I want to take you out tonight” kommer det plötsligt och jag tittar förvirrat upp på honom.
”Out?”
”Yes, you know… out… for a date.”
“Are you serious?” Jag känner hur mina kinder färgas röda och han ler mjukt mot mig.
”Yes ofcourse dumbi. I was thinking a movie or something and dinner. Because you know tomorrow the lads wants to go out. And they hoped you would follow.
“Oh really?” strålar jag, både över dejten med Liam och över planerna att gå ut med dom allihop. Men sen behärskar jag mig och skakar på huvudet.
”How Liam? You know I can´t.”
“Did I forget mention that they get the club to decide that everyone has to wear a mask and a costume?”
“You kidding?” Jag tittar chockat på honom. ”Serious? Why? For me?”
”Yes, they like you a lot already Jade! So what say you?”
“Oh.” Det rycker I mina kinder av glädje och tillslut kan jag inte hålla tillbaka mitt stora leende.
”Thankyou Liam. You really are the best. Of course I want to go out with you tonight. And the boys tomorrow.” Jag ler blygt mot honom.
“Great! I promise you it´s going to be fun.”
Det tvivlade jag inte på.
“Eum, can we do some shopping before? I don´t really have any clothes for a date or for a night out in a club.” Jag rycker osäkert på axlarna.
Liam himlar med ögonen.
“You know… You should ask Louis about that kind of stuff and not me, but today… I go with you.” Han blinkar med ena ögat mot mig och det är min tur att himla med ögonen. Som om jag någonsin skulle få för mig att gå och shoppa med Louis… jag kunde exakt föreställa mig vad för sorts kläder han hade tipsat mig om. Jag tänker dock inte upplysa Liam om att hans vän kanske inte är det ultimata shoppingsällskapet jag önskar mig om han själv inte kan inse det.
”Eh thankyou. And I keep that in mind but I´m pretty sure that’s never going to happened.
Han rycker på axlarna innan han reser på sig.
”Are you coming? We have a busy schedule today.” Han sträcker hjälpande ut en av sina händer.
”Thank you!” Jag ler strålande mot honom. Än en gång sätter Liam på sig solglasögon och keps, vilket även jag bestämmer mig för att göra. Jag kunde bara föreställa mig hur många tonårstjejer som var ute på stan idag i hopp om att se någon av sina idoler.
_________________________________________________________________________________________
Kapitel 43 mina vänner! Kommentera massor nu! ♥
Förra veckan efter att jag bytat header strulade kommentarsfältet upptäckte jag, det gick överhuvudtaget inte att klicka sig in och lämna en kommentar. Men det är åtgärdat nu hoppas jag! :)
Lots of love
J
