midnightmemoriies.blogg.se

”So… I plan to take Jade out of this city today.” Avbryter jag.

“Out? As to the country or what? Jade ser nyfiket på mig.

”Yeah. I figured it's easier for us if we are in a smaller village or something.” Min röst blir lite osäker mot slutet och jag vill smälla till mig själv. Varför var jag så nervös?

”Easier for what?”

”Well you know… talk… and stuff.”

“he's trying to ask you out on a second date.” Viskar Niall, högt nog för oss alla att höra.

__________________________________________________________________________________________

”No kids?”

”Probably yes, but you can be calm Liam. I don´t think they will bother us today. I mean I don´t even think they think the possibility that Liam Payne is going to show up in their hometown exist.”

“I hope you are right. Cause this day I want to spend with you and only you.” Hon rodnar vid min intensiva blick och jag ler för mig själv. Jag älskade att se hur jag påverkade henne. Hur min närhet påverkade henne. Om hon bara hade vetat hur Hon påverkade mig.

Vi spenderar en underbar dag där i den lilla byn, direkt när vi anländer besöker vi den lilla mataffären som ligger i byns centrum tillsammans med några få andra affärer. Det är en ny upplevelse att handla mat med Jade och det slår mig att hon ständigt överraskar mig och förvånar mig med nya sidor av sig själv. Jag vet aldrig var jag har henne. Vi lämnar affären med så mycket mat och godsaker att vi knappt får med oss allt och sen slår vi oss ner vid den vackra strandkanten, precis så långt ner att havets vågor inte kan nå oss. Det är bara vår så det är fortfarande kyligt i luften, men jag har planerat för det och tagit med flertalet filtar. Jade skrattar åt mig när jag kommer bärande på allting från bilen och himlar med ögonen åt mig.

”What? Don´t you think it´s a bit chilly in the air?”

Vi pratar och pratar och pratar, om precis allting som slår oss just i ögonblicket. Det är det som är det bästa med Jade. Det känns som att jag kan prata med henne om precis allting. Jag har aldrig haft den känslan med någon annan förut. Förutom med pojkarna, men inte ens med dom kan jag prata om mina allra innersta drömmar. Men Jade förstod mig, hon hade sina egna drömmar ingen visste om. Och även om jag visste att det fanns saker hon inte delade med sig av till mig, berättade jag om mina i alla fall. I hopp om att hon så småningom skulle lita tillräckligt mycket på mig för att berätta vad som tyngde henne. Jag berättar om min uppväxt, om tiden när jag boxades och tränade löpning, hur det var att vara mobbad, jag berättar om alla platser jag besökt, vilka som varit mina favoriter och länder och platser jag fortfarande inte besökt men gärna skulle vilja. Jade lyssnar som ingen annan och ställer nyfikna frågor. Hon undrar hur det känns att träffa kändisar och hur jag ser mig själv gentemot dom, om det känns konstigt, trots att vi kanske egentligen är mycket större och kändare än många.

Jade pratar om sin passion för fotograferingen och hur det har blivit hennes sätt att fly undan verkligheten för en stund. Hon berättar att hon redan är en ganska etablerad fotograf, att hon redan har återkommande kunder som vill köpa hennes bilder. Att hon ibland anlitas av olika tidningar för att fotografera eller för att redan sälja redan tagna bilder till dom. Det visste jag inte om henne. Jag trodde det bara var en hobby än så länge.

”well, when we leave, you can sell all the pictures of us and…”

“Liam!” avbryter hon skrattande. “I will never do that.”

“Why?” undrar jag nyfiket.

“Those pictures are memories. My memories. To look back at so I can remember this week. So I never forget how good I feelt and how happy I was. You have given me the best days of my life, which maybe aren´t that big of a compliment when it comes to my life anyway because my life sucks, but still. So thank you Liam.” Hennes ögon glider undan från mina och hon stirrar ut över havet. Det har börjat blåsa lite och vågorna är större nu, havet mörkare och elakare på något vis. En kall rysning går längs min ryggrad. Varför lät det på henne som att den här veckan var den enda tiden vi hade tillsammans? Vi hade massor av tid att bilda minnen på tillsammans. Visst hade vi? Jag tillät ingenting annat.

”We have lots of time together honey, so don´t scare me. To you it sounds like the doomsday is near” Säger jag och skrattar lite nervöst. Hon fäster äntligen sina vackra ögon på mig igen och först är dom mörka och stormiga som vattnet vi befinner oss vid, men snart lättar färgen igen och återgår till sin normala.

”Of course we have, silly. But not exactly these days. They will never come back. Except as memories in my pictures.” Hon blinkar flörtigt med ena ögat mot mig och jag känner hur mina mungipor dras upp trots att den där känslan av att det ligger mer bakom hennes ord än vad hon vill erkänna, vägrar lämna mig.

”It´s you who are silly.” Muttrar jag och sträcker mig efter henne. Under de timmarna vi har suttit här vid stranden har vi inte haft någon kroppskontakt alls förutom att våra händer har varit konstant ihop flätade. Men nu vill jag känna hennes kropp mot min. Hålla henne hårt i mina armar, så nära det bara går. Och jag är rädd att jag aldrig vill släppa taget om henne. Hon fnissar lite när jag drar henne närmare, men burrar bekvämt in sig i min famn, hennes näsa vilar i min halsgrop och min haka vilar på hennes hjässa. Det känns så rätt. Och jag spänner armarna hårt om henne i rädsla att jag ska förlora henne. Hon vrider på huvudet och ger mig en förvånad blick.

”Sorry.” mumlar jag, men mitt grepp lättar inte.

Plötsligt skjuter hetta upp i mitt ansikte när jag märker vad hon håller på med. Hon… hon trycker fjäderlätta kyssar mot min hals och ett lågt stön fortplantar sig från mitt bröst och växer tills jag inte kan hålla det inom mig längre. Hur kunde så enkla handlingar från hennes sida ge så stark effekt på mig? Hon tittar nästan nyfiket på mig när hon hör ljuden jag ger ifrån mig, men jag lägger märke till leendet i hennes mungipor och något som liknar stolthet i hennes blick.

Det slår mig plötsligt att hon berättat att hon aldrig haft en pojkvän förut, innebär det då också att hon aldrig har… varit med någon förut? Vi har inte pratat om så personliga saker än så jag vet inte. Men sättet hon rör vid mig på, osäkert, försiktigt, tyder på att hon kanske inte har det. Ännu ett lågt stön slinker ut vid den tanken. Kan det verkligen vara så att jag är den första för henne, på alla sätt och vis?

__________________________________________________________________________________________

 (Förlåt för om där är några misstag i kapitlet, har inte hunnit gå igenom det!)

Åh är dom inte fina tillsammans? Men Liam har börjat få den här känslan av att något är fel... Stackaren.

Kan inte förstå att vi redan är uppe i 50 kapitel. Trodde aldrig att den skulle bli så lång när jag satt och började skriva på den för så många månader sedan, och än är den inte färdig. ;)

Vad tycker ni? Kommentera! ❤

-J❤