~Sagt och gjort. Eleanor ringde Louis och bestämde att vi skulle träffa honom på deras favoritrestaurang. Det som ställde till mest besvär för oss var mina påsar. Jag hade verkligen fått med mig halva affären kändes det som. Eleanor verkade inte bry sig om ålderskillnaden mellan oss. Jag var trotsallt bara sjutton, men det verkade inte bekomma henne. Utan att ens blinka beställer hon dessutom in en cider till mig som jag tacksamt tar emot, trots att det egentligen var olagligt för mig att dricka, omyndig som jag var.
”Det man inte vet, det dör man inte av.” säger hon bara och rycker på axlarna. Jag skrattar åt henne. Hon var verkligen en härlig människa. Och jag såg mycket fram emot att träffa den här Louis som hon pratade så mycket om. Han måste verkligen vara något speciellt, så förälskad som jag kunde se att hon var i honom. ~
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Eleanor och jag har hunnit totaldissa klädseln hos mer än hälften av alla gästerna när någon plötsligt harklar sig bakom mig och jag ser hur El lyser upp.
”Louis!” utbrister hon och flyger upp.
”Hej älskling!” På något vis känns den där rösten bekant. Jag vänder mig om och spärrar upp ögonen samtidigt som han får syn på mig och förbryllat rynkar pannan.
”Du?” utbrister han.
”Louis, det här är Alisia som jag berättade om.”
Louis nickar stelt och jag reser mig upp för att skaka hans hand. Igen. Louis var nämligen ingen mindre än den där läraren jag presenterat mig för i förrgår.
”Vi känner faktiskt redan varandra.” säger han. ”Eller hur, miss Munro.”
”Mr Tomlinson är en av mina lärare.” förklarar jag för Eleanor som häpet stirrar på oss.
”Ojdå.” muttrar hon. ”Äh, älskling, du behöver inte titta närmare på innehållet i Alisias glas.” Hon fnissar och jag kan inte låta bli att skratta. Till och med Louis skrattar. Det kändes konstigt att tänka på honom som något annat än Mr. Tomlinson. Enligt rektor Klamp, var det oerhört viktigt för både elever och lärare att respektera varandra. Och det rätta sättet att visa det på var att kalla alla vid efternamn och med ett Mr, Mrs eller Miss framför. Det var ovant för mig, men jag hade ändå fallit in i det ganska snabbt.
Kvällen blir otroligt nog väldigt lyckad. När både jag och Louis kommit över att han faktiskt är min lärare har vi riktigt kul tillsammans alla tre. Men som han säger. Han var bara vikarie för matteklasserna medan den ordinarie läraren tydligen var sjuk. Annars var han musik och drama lärare och då jag inte hade något av de ämnena, kunde man inte kalla honom för min lärare. Jag får reda på att han bara är tjugofyra och att han haft väldig tur som fått det jobbet han hade nu.
”Trivs du bra i skolan?” undrar han nyfiket.
”Skolan känns bra och det känns som att ni månar om era elever. Det är bra. Men jag har inte hunnit komma in i några rutiner än eller hunnit med saker som att skaffa vänner till exempel.” Jag ler snett och han hummar lite. El berättar om de roliga timmarna vi spenderat med att hitta kläder åt mig. Och Louis berättar om en låt han jobbat lite på. Jag blir väldigt fascinerad av det han berättar. Jag hade alltid drömt om att skriva egen musik och att jag nu faktiskt satt mitt emot någon som gjorde det, kändes helkonstigt, men väldigt inspirerande. Louis märker hur intresserad jag är och fortsätter berätta om sin musik. Till slut, efter mer än en timme av musikprat gäspar El demonstrativt och Louis rodnar lite.
”Förlåt älskling, men du vet hur mycket jag älskar musik.”
”Och att prata.” muttrar hon. ”Du har säkert skrämt ihjäl Alisia med ditt eviga pratande.” skämtar hon. Jag skakar nekande på huvudet.
”Det är bara så otroligt intressant. Ni brinner båda två så mycket för det ni håller på med. Det är otroligt inspirerande.”
”Jag ringer dig imorgon, Al! Vi kanske kan hitta på något?” Eleanor och Louis vinkar glatt hejdå när dom hoppar in i taxin. Jag nickar och ler.
Kunde det verkligen vara så att dem ville träffa mig fler gånger? Att dem faktiskt tyckte om mig? I djupa funderingar promenerar jag hela vägen hem.
____________________________________________________________________________________________
Hej på er! Kapitel 5 på Something Great är äntligen uppe. Jag vet att kapitlena än så länge har varit ganska korta, de blir längre - jag lovar. :)
Om ni undrar vem jag har tänkt mig som Alisia så är det Jodhi May (som ni kan se på bilden), brukar inte vilja sätta ett ansikte på mina 'karaktärer' men vet att många gör det och att många uppskattar det så i den här novellen bestämde jag mig helt enkelt för att också testa på det.
Jag kom på att Jodhi May när hon spelar i The last of the Mohicans, faktiskt heter Alice Munro - vilket jag såklart inte alls tänkte på när jag 'döpte' Alisia eller tänkte på när jag valde just Jodhi. Men det var på grund av filmen jag valde henne. Lite roligt sammanträffande i alla fall... haha.
Nästa kapitel som dyker upp här blir på They don´t know about us, så det kan ni se fram emot! :)
-J♥