midnightmemoriies.blogg.se

 

 

Som vanligt tar jag min tillflykt till parken. Men jag går inte ända fram till sjön. Det var min och Liams plats nu. Istället sätter jag mig under en stor gammal ek, där de allra lägsta grenarna hänger tungt mot marken. Det blir som en skyddad tillvaro där under, där ingen kan hitta mig. Jag bara sitter där utan att orka göra mer än att studera de spirande löven på de knotiga grenarna. Ett hav av ljusgröna färger. Det gör så ont i mig. Allting jag har fått stå ut med under åren, allting jag sett mina så kallade syskon få men inte fått själv, all kärlek som östs över dom men som jag varit utan.  Jag orkar inte ens ta upp mobilen för att svara när den ringer även om jag vet att det förmodligen är Liam. Men jag orkar bara inte. Mina krafter är slut. Dessutom är jag arg och ledsen för det med Ellen. Varför hade han pratat med henne? Var det sant att han hade hennes nummer nu? Skulle han ringa henne? Jag visste att jag borde lita på Liam, men det var så svårt. Ellen var vacker, så vacker. Hon hade självförtroende och var omtyckt av alla. Hon hade alltid varit allas förstaval så varför skulle då någon som Liam tycka annorlunda.

 

Först flera timmar senare går det upp för mig hur många timmar jag har slösat bort genom att sitta här. Hur många timmar av min tid med Liam som är borta och som har gått till spillo. Darrandes letar jag upp telefonen som jag slängt iväg när den ringt som mest. Sexton missade samtal från Liam och otaliga sms. Dessutom har fyra andra nummer ringt mig minst ett par gånger vars. Som på signal börjar mobilen vibrera igen och Liams namn dyker upp. Jag vet inte vad jag ska göra eller vad jag ska säga om jag svarar. Så istället tar jag den fega vägen och skriver ett enkelt sms. ’I´m sorry Liam'

 

 

 

Direkt efter vår medverkan i tv 4 där vi gått ut med att vi verkligen var i Sverige och att vi var det för att spela in musik ringer jag Jade. Eller rättare sagt försöker jag ringa Jade. Gång på gång trycker jag på uppringningsknappen men det är bara tomma signaler som går fram. Varför svarade hon inte? Hade något hänt? Var hon arg på mig? Var hon arg på killarna för att dom skämtat om det i tv-rutan? Eller fanns det någon annan anledning till hennes tystnad? Frustrerat skickar jag iväg ännu ett sms samtidigt som jag ber Zayn ringa henne. Hon kanske svarar om hon inte vet vem det är som ringer.

 

Två timmar senare är jag i upplösningstillstånd och överväger starkt att åka hem till henne. Killarna vankar också oroligt fram och tillbaka och turas om att ringa ett par gånger, oroliga över om det var något dom sagt i tv-rutan som orsakat det hela.

”I give up Liam. She doesn´t answer any of us.” Harry drar frustrerat en hand genom sina locker.

”I´m not giving up” fräser jag och trycker ännu en gång på Jades namn. Jag dunkar upprört huvudet mot fönstret jag står vid när hennes telefonsvarare än en gång går in.

Plötsligt plingar det till i mobilen och den slinker ur min hand av chocken. Snabbt har jag ryckt den till mig igen och mitt hjärta slår dubbelslag när jag ser hennes namn dyka upp på skärmen.

”It´s her! She texted me!” utbriser jag. Förbryllat rynkar jag på pannan när jag läser de få orden. ’I´m sorry Liam’

Genast försöker jag ringa henne igen, men inget svar. ’Please Jade, answer the phone. Can you bby?’ skriver jag snabbt I ett sms. Om det var så hon ville konversera fick det bli så.

’I can´t stand it anymore. They break me to pieces.’ Förskräckt läser jag hennes ord. Hon tänkte väl inte? Ännu en gång försöker jag ringa henne. Och ännu en gång är det bara signaler som går fram. Ilsker ryter jag rakt ut i luften.

’FOR GOD SAKE PLEASE ANSWER THE PHONE JADE. WHERE ARE YOU? TELL ME AND I´LL BE THERE.’

‘Do you talked to Ellen yesterday? Why didn´t you tell me?’

Jag suckar frustrerat när jag läser hennes sms.

’Bby, I tell you everything. Just tell med where you are!’

 

Då går det upp för mig. Det är en chansning, men det är den bästa gissningen hittills. Sjön. Parken. Det var hennes favoritplats. Kanske var det där hon var.

”I maybe know where she is.” Utropar jag och rusar mot dörren.

”Wait we will come with you.” Niall har gripit tag I sin jacka.

”No…” Jag skakar på huvudet. ”This is something I need to take care of alone. She is broken.. Broken…” de sista orden kommer ut som en viskning och jag vet inte om dom uppfattar det.

Jag tar vägen förbi Pauls rum för att övertala honom att ge mig ett par bilnycklar.

”Never in my life. I drive.” Säger han kort och jag orkar inte argumentera med honom. Istället nickar jag och följer efter honom ut till den parkerade bilen. Jag försöker febrilt komma ihåg hur parken hade legat eller vad den kan ha hetat. Det var inte samma park som vi varit i med Isa. Den här hade varit mer vildvuxen och orörd. En bortglömd oas. Jag läser på skyltarna vi passerar och försöker minnas. Många av skyltarna säger mig inte ett dugg, de står på svenska, ett helt oförstående språk för mig.

 

Tillslut parkerar Paul frustrerat utanför vad jag är helt säker på är rätt ställe.

”You are the worst…” muttrar han, men jag bryr mig inte. Jag har slängt mig ut ut bilen redan innan den har hunnit stanna helt. Panikslaget rusar jag ner till sjön, men jag ser inte en enda levande varelse. Tänk om det var försent? Ännu en gång försöker jag ringa Jade. I hopp om att kanske åtminstone höra hennes telefon. Men allting är knäpptyst. Inte ett ljud hörs.

’Jade, please. I´m here. Where are you? Please bby.’

När jag inte kan hitta henne vid sjön sjunker jag förkrossat ner på en sten intill strandkanten. Det här hade varit mitt enda hopp.

 _________________________________________________________________________________________

 

Kapitel 42 mina vänner! Jag skyndade mig allt vad jag kunde med att få upp den här delen - tack vare era underbara kommentarer! Så tack för dom! ♥

Det här kapitlet var visserligen mer av en mellandel - men jag lovar att redan följande kapitel blir mycket bättre! So stay tuned och ös in med kommentarer så blir jag happy! =)

 

Lots of love

J