”Zayn Malik.” säger han och sträcker fram en hand. Tveksamt skakar jag den. ”Det här är Harry Styles.” Curly som jag snabbt döpt om honom till gör ingen ansats att hälsa på mig trots att han sitter på alla mina grejer.
”Trevligt att träffa er, men om ni ursäktar… Skulle du vilja…?” Jag rycker lite i ett papper igen men blir totalt ignorerad av båda två.
”Och du heter Alisia, inte sant?” frågar Harry nonchalant. Jag nickar kort.
”Om jag säger snälla?”
”På ett villkor.” Jag stirrar chockat på honom. Vad nu?
”Du äter lunch med oss idag.” Jag stirrar gapande på honom där han sitter och förstrött studerar sina naglar. Min blick glider vidare till Zayn som ler brett och nickar mot mig.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Mina iakttagelser hade visat sig stämma. Var jag än såg Zayn och Harry så var dem omringade av flertalet tjejer och killar. Deras grupp var högljudd och skämtsam och jag undrade om dem skojade med mig. Skulle jag äta lunch med det Där gänget? Trodde dem på fullt allvar att jag bara skulle klampa in i matsalen och fram till deras bord? Nej tack, aldrig i livet. Då fick Mr Malik och MrStyles tänka om. Dessutom skulle det inte förvåna mig om dem bara drivit med mig. Att när jag väl, Om jag väl kom fram till deras bord bara skulle titta frågande på mig och sedan skratta mig rakt i ansiktet. Det var inte helt omöjligt. Det gick ofta till så när det kom nya elever till en skola. Men jag kände till spelets regler och jag vägrade göra mig till åtlöje, så enkelt var det.
Jag spenderar lunchen med att studera den framrusande trafiken och fundera över livet. Precis som jag tidigare hade jämfört det fallande lövet med livet var den här framrusande trafiken likadan. Om man såg det på det sätter så var livet precis som bilarna som körde mot ett bestämt mål ute på vägen. Vad vi än tyckte om saken. Vad vi än gjorde hade livet sin gilla gång. Det gick inte att stanna. Livet tog aldrig en paus. Och om man funderade på hur lång tid jordklotet existerat var våran livcykel bara en droppe i Mississippifloden. En människas korta levnadsår var ingenting mot hur lång tid det funnits levande varelser på jorden. Vi kanske ibland tyckte att dagarna gick långsamt, att de rentav kröp fram. Men egentligen var den tiden ingenting om man jämförde.
”Alisia!” Jag har precis rest mig upp när jag hör den bekanta rösten.
”Miss Munro, Mr Tomlinson!” säger jag tillgjort och han himla med ögonen.
”Lukas var inte för trött igår kväll?”
Nu är det min tur att himla med ögonen.
”Han var som en speedad kanin. Pappa förbjöd oss nästan att besöka er igen.” Louis flinar.
”Hört något från El idag?”
”Ja under din mattelektion.”
”Du vet att mobiltelefoner är strängt förbjudna under lektionstid, miss Munro!”
Jag plutar med munnen.
”El skrev att du skulle säga det.”
”Gjorde hon?” Han ler glatt och jag himlar med ögonen, igen.
”Hon skrev också att om du straffar mig för det så skulle hon laga, hm få se… bruna bönor till dig ikväll.” Jag flinar elakt mot honom. Han ser riktigt äcklad ut.
”Neej. Jag hatar bönor.” klagar han.
”Alisia!?” En irriterad röst avbryter oss. ”Vad gör du här?”
Harry låter irriterat sin blick glida mellan mig och Louis.
”Du lovade att äta med oss!”
”Gjorde jag? Det har jag inget minne av.” Jag ler snett mot honom.
”Du är hopplös. Vi gör ett nytt försök imorgon. Om du inte är för upptagen här ute på trappan…?” Han tittar menande på Louis.
”Mr Tomlinson förklarade bara ett av talen på sida 53 eftersom jag hade något svårt att koncentrera mig på lektionen i morse.”
”Åh det ja. Förlåt.” Han ser inte alls särskilt ledsen ut och jag himlar bara med ögonen åt honom.
”Miss Munro, Mr Styles. Jag låter er fortsätta den här konversationen utan mig.”
”Tack för hjälpen Mr Tomlinson.” Harry nickar bara kort.
”Han är konstig.” muttrar han när Louis försvunnit in genom dörrarna. Jag blänger på honom.
”Det tycker jag inte alls.”
”Det är för att du är tjej.” fastslår han.
”Det är det inte alls.”
”Jo”
”Nej”
”Jo” Han flinar retsamt mot mig och kommer närmare. ”Vad har bönor med mattetal att göra Alisia?” Han tittar menande på mig och jag rodnar. Jag förstod precis vad han trodde.
”Du har fel.” säger jag och vänder ryggen åt honom. Jag hör hans retsamma skratt ändå in i byggnaden.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Sååå, äntligen ännu ett kapitel! Vad tycker ni om karaktärerna hittills? Är det konstigt att Louis är lärare medan Harry och Zayn endast är elever?
Btw... tänk om man Hade haft Louis till lärare. ;)
-J♥
Jätte bra!! c:
skriven