Alisia´s POV
Det enda jag har till min hjälp för att hitta rätt väg till expeditionen och rektorns kontor är en gammal hederlig papperskarta. Men hur jag än vänder och vrider på den kan jag inte lista ut vart jag ska ta vägen. Den brutala sanningen är dessutom att jag aldrig varit bra på att läsa kartor. Jag hade under alla år precis klarat av att få ett godkänt under våra orienteringar, och det hade mer berott på ren tur än skicklighet. Jag överväger vid mer än ett tillfälle att gå fram och helt enkelt be om hjälp men det var inte min stil. Ensam är stark. Jag var van vid att klara mig själv.
När korridorerna tillslut börjar tömmas på elever kommer jag underfund med att det kanske ändå varit bäst om jag frågat någon om en enkel vägbeskrivning. Men då är det som sagt försent. Jag börjar nervöst tugga på min underläpp, en dålig vana jag hade. Det blir näsan brutalt tyst när alla försvunnit iväg till sina lektioner. Men bara nästan, längre fram i korridoren kommer två gängliga gestalter gåendes med slängiga rörelser. De knuffar på varandra och småboxas. Jag överväger under några sekunder att vända och skynda åt andra hållet, men precis då upptäcker den ene mig.
”Ey Z, har du sett?” En kille med lockigt hår och gröna ögon stirrar nyfiket på mig när dem stannar framför mig.
Jag skruvar besvärat på mig, ovan vid uppmärksamhet.
”Jag…” jag blir tvungen att pinsamt nog harkla mig ett par gånger innan jag kan fortsätta och under hela tiden släpper de två killarna mig inte med blicken. ”Jag är vilse. Kan ni berätta var expeditionen ligger?” Mina bruna ögon borrar sig in i ett annat par bruna ögon, som för att tvinga honom att hjälpa mig. De båda killarna flinar och rycker på axlarna.
”Varför?” skrockar killen med lockigt hår och jag riktar min uppmärksamhet mot honom istället.
”Därför… Därför att den här dagen suger som det är. Jag behöver inte mer problem.” Han nickar långsamt.
”Vi förstår vad du menar. Eller hur Z?”
”Yepp.” Killen med bruna ögon och utländskt utseende nickar instämmande. Jag lägger genast märke till hans släpiga röst, han kom säkert från något gettoliknande ställe. Båda två vänder sig om och börjar gå tillbaka samma väg de kom från. Chockat stirrar jag efter deras försvinnande ryggtavlor. Tänkte dom seriöst inte hjälpa mig?
”Kommer du eller? Vi har inte hela dagen på oss.” Den lockige killen vänder sig om och ger mig en irriterad blick.
”Åh… Jag trodde…” stammar jag med skyndar efter för att inte tappa bort dem. Efter bara två minuter stannar dem till utanför en dörr jag redan passerat förbi åtminstone två gånger.
”Dem borde verkligen lära sig att skylta bättre på det här stället.” muttrar jag, irriterad efter promenaden med två killar som konstant slängt nyfikna blickar mot mig. ”Tack för hjälpen” känner jag mig ändå tvungen att säga till dem. Jag ska precis till att öppna dörren när någon harklar sig bakom mig.
”Vänta. Vad heter du?” Det är killen med bruna ögon.
”Alisia.”
”Jag slår vad om att vi ses igen, Alisia.” jag har aldrig sett sådana smilgropar som på killen med det lockiga håret. Och nu när han ler retsamt mot mig syns dem extra tydligt. Och för ett ögonblick blir jag alldeles distraherad. Med en förbryllad känsla i kroppen trycker jag ner dörrhandtaget och kliver in genom dörren, ignorerandes de två killarnas låga skrockande bakom mig.
Rektorn är trevlig om än lite väl tankspridd. Han ger mig schema, en kod till ett skåp jag inte har en aning om hur jag ska hitta och ytterligare information. Han följer mig dessutom snällt nog hela vägen fram till det klassrum det är meningen att jag ska befinna mig i och ha matte.
”Lycka till, miss Munro.” Farbroderligt klappar han mig på axeln innan han hastar iväg igen.
Ett djupt andetag och ett peppande tal senare, knackar jag på dörren. Två bestämda slag. Bakom den där dörren befann sig min nya klass. En man i mitten av tjugoårs åldern öppnar förvånat dörren och släpper in mig. Det fanns inte tid för någon blyghet nu.
”Alisia Munro” säger jag och sträcker fram handen. Gesten verkar överrumpla honom men han tar sig snabbt samman.
”Ah, den nya tjejen.”
