midnightmemoriies.blogg.se

~Sagt och gjort. Eleanor ringde Louis och bestämde att vi skulle träffa honom på deras favoritrestaurang. Det som ställde till mest besvär för oss var mina påsar. Jag hade verkligen fått med mig halva affären kändes det som. Eleanor verkade inte bry sig om ålderskillnaden mellan oss. Jag var trotsallt bara sjutton, men det verkade inte bekomma henne. Utan att ens blinka beställer hon dessutom in en cider till mig som jag tacksamt tar emot, trots att det egentligen var olagligt för mig att dricka, omyndig som jag var.

”Det man inte vet, det dör man inte av.” säger hon bara och rycker på axlarna. Jag skrattar åt henne. Hon var verkligen en härlig människa. Och jag såg mycket fram emot att träffa den här Louis som hon pratade så mycket om. Han måste verkligen vara något speciellt, så förälskad som jag kunde se att hon var i honom. ~

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Eleanor och jag har hunnit totaldissa klädseln hos mer än hälften av alla gästerna när någon plötsligt harklar sig bakom mig och jag ser hur El lyser upp.

”Louis!” utbrister hon och flyger upp.

”Hej älskling!” På något vis känns den där rösten bekant. Jag vänder mig om och spärrar upp ögonen samtidigt som han får syn på mig och förbryllat rynkar pannan.

”Du?” utbrister han.

”Louis, det här är Alisia som jag berättade om.”

Louis nickar stelt och jag reser mig upp för att skaka hans hand. Igen. Louis var nämligen ingen mindre än den där läraren jag presenterat mig för i förrgår.

”Vi känner faktiskt redan varandra.” säger han. ”Eller hur, miss Munro.”

”Mr Tomlinson är en av mina lärare.” förklarar jag för Eleanor som häpet stirrar på oss.

”Ojdå.” muttrar hon. ”Äh, älskling, du behöver inte titta närmare på innehållet i Alisias glas.” Hon fnissar och jag kan inte låta bli att skratta. Till och med Louis skrattar. Det kändes konstigt att tänka på honom som något annat än Mr. Tomlinson. Enligt rektor Klamp, var det oerhört viktigt för både elever och lärare att respektera varandra. Och det rätta sättet att visa det på var att kalla alla vid efternamn och med ett Mr, Mrs eller Miss framför. Det var ovant för mig, men jag hade ändå fallit in i det ganska snabbt.

Kvällen blir otroligt nog väldigt lyckad. När både jag och Louis kommit över att han faktiskt är min lärare har vi riktigt kul tillsammans alla tre. Men som han säger. Han var bara vikarie för matteklasserna medan den ordinarie läraren tydligen var sjuk. Annars var han musik och drama lärare och då jag inte hade något av de ämnena, kunde man inte kalla honom för min lärare. Jag får reda på att han bara är tjugofyra och att han haft väldig tur som fått det jobbet han hade nu.

”Trivs du bra i skolan?” undrar han nyfiket.

”Skolan känns bra och det känns som att ni månar om era elever. Det är bra. Men jag har inte hunnit komma in i några rutiner än eller hunnit med saker som att skaffa vänner till exempel.” Jag ler snett och han hummar lite. El berättar om de roliga timmarna vi spenderat med att hitta kläder åt mig. Och Louis berättar om en låt han jobbat lite på. Jag blir väldigt fascinerad av det han berättar. Jag hade alltid drömt om att skriva egen musik och att jag nu faktiskt satt mitt emot någon som gjorde det, kändes helkonstigt, men väldigt inspirerande. Louis märker hur intresserad jag är och fortsätter berätta om sin musik. Till slut, efter mer än en timme av musikprat gäspar El demonstrativt och Louis rodnar lite.

”Förlåt älskling, men du vet hur mycket jag älskar musik.”

”Och att prata.” muttrar hon. ”Du har säkert skrämt ihjäl Alisia med ditt eviga pratande.” skämtar hon. Jag skakar nekande på huvudet.

”Det är bara så otroligt intressant. Ni brinner båda två så mycket för det ni håller på med. Det är otroligt inspirerande.”

”Jag ringer dig imorgon, Al! Vi kanske kan hitta på något?” Eleanor och Louis vinkar glatt hejdå när dom hoppar in i taxin. Jag nickar och ler.

Kunde det verkligen vara så att dem ville träffa mig fler gånger? Att dem faktiskt tyckte om mig? I djupa funderingar promenerar jag hela vägen hem.

____________________________________________________________________________________________

Hej på er! Kapitel 5 på Something Great är äntligen uppe. Jag vet att kapitlena än så länge har varit ganska korta, de blir längre - jag lovar. :)

Om ni undrar vem jag har tänkt mig som Alisia så är det Jodhi May (som ni kan se på bilden), brukar inte vilja sätta ett ansikte på mina 'karaktärer' men vet att många gör det och att många uppskattar det så i den här novellen bestämde jag mig helt enkelt för att också testa på det.

Jag kom på att Jodhi May när hon spelar i The last of the Mohicans, faktiskt heter Alice Munro - vilket jag såklart inte alls tänkte på när jag 'döpte' Alisia eller tänkte på när jag valde just Jodhi. Men det var på grund av filmen jag valde henne. Lite roligt sammanträffande i alla fall... haha.

Nästa kapitel som dyker upp här blir på They don´t know about us, så det kan ni se fram emot! :)

-J♥

~Jag fokuserar på min spegelbild igen. Mitt honungsblonda hår är slarvigt uppfäst i en knut på huvudet. Mina bruna ögon stirrar dystert tillbaka på mig själv. Jag var normalbyggd och normallång. Hundrasextionio centimeter i strumplästen mätte jag. Kvällen till ära hade jag dragit på mig mina gamla joggingbyxor och ett pösigt linne. Ja, min garderob kunde definitivt behöva en uppfräschning. ~

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

Mina fötter rörde sig automatiskt fram och tillbaka i affärerna. Det var galet hur mycket kläder det kunde finnas. Det tog aldrig slut. Jag hade ingen direkt plan, vilket jag förmodligen borde haft. Men nu var jag här. Och med de svårigheter jag hade haft med att bara ta mig in till shoppingcentret skulle jag inte lämna det här stället förrän jag skaffat mig en ny garderob.

 

En timme senare och utan något vidare resultat hamnar jag i en affär som verkar lovande. Försiktigt strossar jag runt bland klädställningar och hyllor, studerar skyltdockor och överväger om jag ska be om hjälp eller inte. Jag hinner inte diskutera frågan färdig med mig själv innan en otroligt vacker expedit kommer fram och leende frågar om jag vill ha hjälp. Skillnaden mellan den här tjejen och de andra jag mött i de andra affärerna är gigantisk. Den här tjejen utstrålar vänlighet och det syns att hon verkligen vill hjälpa mig om jag vill ta emot den.

”Eh… Nej… Eller jo. Jo, jag vill ha hjälp. Tack.” Jag biter mig nervöst i läppen och studerar hennes vänliga ansikte.

”Vad behöver du hjälp med? Är det något speciellt du är ute efter?”

”Hm, för att vara ärlig så… en helt ny garderob. Eller eh, åtminstone ett nytt innehåll till den garderob jag redan har. ” svamlar jag. Expediten som inte ser ut att vara så många år äldre än jag, släpper ut ett klingande skratt.

”Jag förstår vad du menar. Ibland kan man behöva fräscha upp sin stil lite. Men vet du vad? Jag kan lova dig att du har kommit till precis rätt ställe.” Jag ler nöjt. Det trodde jag också.

Otaliga timmar senare sjunker jag ner i en fåtölj, fortfarande kvar hos Eleanor, som jag snabbt tagit reda på att min räddande ängel hette. Hon var tjugoett och hade jobbat i den här affären i två år. Vi hade pratat massor under de här timmarna. Mellan hennes order om vad jag skulle prova och vad jag absolut inte ens skulle fundera på, hade jag fått reda på att hon hade en pojkvän, Louis som hon hade bott med i mer än ett år vid det här laget. Att hon älskade att vara ute och springa under de tidigaste morgontimmarna och att fredagarna brukade vigas åt att festa till sent ut på småtimmarna. Jag visste också att hon var ensambarn och att hennes föräldrar som hon älskade mest av allt i världen, förutom Louis då, nog hade skämt bort henne en hel del som liten.

Själv berättade jag om att jag precis flyttat hit från Sverige och att jag bodde med min pappa och min lillebror. Jag berättade en massa om Lukas. Det verkade fascinera henne, att han betydde så mycket för mig. Jag kom på mig själv med att berätta vad jag kommit fram till, anledningen till varför jag ville byta ut hela min garderob. Hon fick mig att beskriva vartenda klädesplagg i den, så hon skulle veta vad jag kunde fortsätta att använda och vad jag kunde behöva komplettera med.

”Wow, det här var kul!” pustar hon i en fåtölj bredvid. Hon hade sprungit över till caféet mitt emot och köpt vars en smoothie till oss som vi nu satt och smuttade på. Jag var några tusenlappar fattigare, men det var så värt det när jag tänkte på innehållet i de tiotals påsarna vid mina fötter.

”Du är verkligen duktig på ditt jobb!” berömmer jag henne.

”Och du vet verkligen hur man shoppar.” Hon ler brett mot mig och jag kan inte låta bli att le tillbaka. Kunde det verkligen vara så att jag fått en vän? Ja kanske.  ”Hej, du förresten… Det här låter kanske konstigt men… vill du följa med och äta en pizza när jag har stängt affären?”

Jag tittar osäkert på henne. Menade hon allvar?

”Det är kanske för tidigt?” undrar hon osäkert. ”Men jag gillar dig verkligen Alisia. Jag har inte skrattat så mycket på evigheter som idag, och då är Louis ändå den störste skämtaren som satt sina fötter på den här jorden.” Hennes ögon börjar tindra när hon nämner Louis namn och jag kan inte låta bli att le.

”Det är inte alls för tidigt El. Jag följer gärna med och äter pizza. Det är ju inte som att jag känner hur mycket folk som helst att hänga med eller så en lördagskväll ändå.” Jag himlar sarkastiskt med ögonen och hon räcker ut tungan åt mig.

”Jag ringer Louis och beordrar honom att göra oss sällskap. Du kommer att älska honom!”

Sagt och gjort. Eleanor ringde Louis och bestämde att vi skulle träffa honom på deras favoritrestaurang. Det som ställde till mest besvär för oss var mina påsar. Jag hade verkligen fått med mig halva affären kändes det som. Eleanor verkade inte bry sig om ålderskillnaden mellan oss. Jag var trotsallt bara sjutton, men det verkade inte bekomma henne. Utan att ens blinka beställer hon dessutom in en cider till mig som jag tacksamt tar emot, trots att det egentligen var olagligt för mig att dricka, omyndig som jag var.

”Det man inte vet, det dör man inte av.” säger hon bara och rycker på axlarna. Jag skrattar åt henne. Hon var verkligen en härlig människa. Och jag såg mycket fram emot att träffa den här Louis som hon pratade så mycket om. Han måste verkligen vara något speciellt, så förälskad som jag kunde se att hon var i honom.

___________________________________________________________________________________________

Hej cupcakes!  ♥

Kan ni snälla lämna lite feedback på den här novellen? (a) 

Som läget är nu vet jag ju inte alls om ni tycker om den eller inte? Ska jag fortsätta eller ska jag skippa Something Great? Nu börjar den ju dessutom komma igång lite mer så det är lättare för er att faktiskt få en hum om vad ni tycker om den.

”Alisia Munro” säger jag och sträcker fram handen. Gesten verkar överrumpla honom men han tar sig snabbt samman.

”Ah, den nya tjejen.” ~

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Det var fredag och det var kväll. Två dagar utan den där cirkusen dem kallade skola alltså. Trots att det gick flera hundra elever på den där skolan, förmodligen närmare tusen – verkade det som att alla visste och förstod att jag var ny. Vart jag än gick fick jag ta emot nyfikna blickar. Tjejer stack ihop sina huvuden och startade lågmälda samtal när jag passerade förbi. Killar knuffade på varandra och slängde dryga kommentarer efter mig som jag för det mesta valde att ignorera. Bara vid ett tillfälle, idag under lunchen hade jag reagerat genom att ge en kille fingret. Han hade varit värre än de andra. Dessutom hade de där killarna som visat mig vägen till rektorn föregående dag, stått bredvid och garvat. Så fingret var lika mycket menat mot dem, vilket jag hoppades att dem förstod.

Jag hade aldrig varit den där tjejen med attityd som stack ut, tjejen som ansågs vara en bitch eller bara allmänt otrevlig. Istället hade jag haft rykte om mig att vara tystlåten och kanske något blyg. Det gjorde att jag hade svårt att skaffa nya vänner, förutom de jag redan hade. Folk hade redan en bild av mig där hemma, vilket hade gjort det svårt för mig att ändras. Men här… Här kände ingen mig. Ingen visste hur jag egentligen var. Ingen visste min historia. Kanske var det dags att förändras. Kanske var det dags att bli den person jag ville vara. Jag hade ingen brinnande önskan om att bli populär eller att skaffa en massa nya vänner. Som sagt ensam är stark, och det trodde jag på. Att lita på en annan människa gjorde en svag. Det borde jag om någon veta. Men jag hade en önskan om att bli glad igen. Må bra. Var det för mycket begärt? Jag visste bara inte om det var möjligt. Och hur skulle jag gå tillväga? Men mest av allt önskade jag att alla inte bara skulle ta mig för givet. Jag ville inte falla i samma fälla och få ryktet som det tysta och blyga tjejen som bara existerade för att fylla ännu en plats på den här jorden. Jag ville vara någon.

Jag studerar mig själv i helkroppsspegeln som strategiskt nog var placerad precis bredvid min garderob. Jag var inte direkt nöjd med mig själv, men heller inte helt onöjd. Jag var inte perfekt, hade aldrig varit det och skulle aldrig bli. Jag var jag. Men det fanns saker jag kunde ändra. Mina kläder tillexempel. Jag befann mig i London. Var någonstans i världen fanns det bättre shoppingmöjligheter än här? Ja shopping lät som en bra idé. Dessutom skulle jag ha något att sysselsätta mig med både lördag och söndag. Kanske skulle jag ta Lukas med mig? Jag måste komma ihåg att fråga honom hur han haft det i skolan idag. Han hade mumlat något om nya vänner igår. Jag hoppades av hela mitt hjärta att det stämde. Det fanns ingen jag älskade så mycket som Lukas och om han inte trivdes och var glad här… Då visste jag inte vad jag skulle ta mig till.