Höst.Fanns det något värre? Hösten var bara en kort hållplats innan vintern. Totalt onödig och bortslängd tid. Från det att jag varit gammal nog att faktiskt uppfatta omvärlden, hade hösten aldrig inneburit något bra. Hösten var en tid för sorg. Sorg och ensamhet var två konstanta följeslagare till hösten. Som skuggor förföljde de där två orden mig. Fel. De förföljde inte mig. De var mitt liv. De var jag.
”Alisia, gå upp nu!” Pappas röst är trött och gnällig som vanligt. Jag stirrar ut på de bruna löven utanför mitt fönster utan att svara honom. Jag registrerar att de täcker hela gräsmattan vid det här laget. Vad var det för skönhet folk syftade på när de lyriskt pratade om hösten. För jag kunde då inte se den. La dom inte märke till de ruttnande löven på marken som brutalt och obarmhärtigt trampades ner till stoft under otaliga skosulor. Såg dem inte att allting dog på hösten – att allt liv, allt meningsfullt försvann. Bara sådär.
En ensam tår rinner nedför min kind. Jag hatade hösten. Jag HATADE hösten. Ett ensamt löv singlar ned mot marken. På sin väg neråt slår den lopar och kullerbyttor. Den flyger än hit, än dit. Fri. Men vägen är redan utstakad för det där lilla lövet. Den förstår det bara inte än, än är den fri. Jag följer lövet med blicken. Långt om länge, fast mer troligt bara sekunder senare, faller lövet till marken. Kommer bort bland alla de tusentals löv som redan ligger där. Jag funderar på om det där lövet precis representerade livet. Vi faller fritt ett tag, gör några lopar på vår väg ner, men tillsist försvinner vi ändå bland alla andra.
”Jag kan inte förstå problematiken med att ta sig upp ur sängen första gången jag kallar?” Pappa är arg. Igen. Inget hade alltså förändrats – trots att han bedyrat det. Lovat att allt skulle blir bättre. Vilket skämt. Jag sneglar försiktigt mot stolen bredvid min. Lukas stirrar ner i skålen med fil, rädd för att göra våran pappa ännu mer upprörd. Lukas. Min älskade lillebror. Så liten och värnlös. Han var det finaste jag visste. Idag skulle han börja skolan och jag kan se på honom att han inte finner den tanken det minsta lockande. Jag förstår honom. Idag är min första skoldag också. Åtminstone i en ny skola, i en ny klass men svårast av allt att ta in – i ett helt nytt land.
Plötsligt krampar mitt hjärta ihop sig av ångest. Jag skulle aldrig klara av det här. Det gick bara inte. Jag var tvungen att prata pappa ur det här vansinniga påfundet. Jag ville hem. Hem till Sverige, hem till vårat gamla hus. Till mitt rum. Jag ville hem till allt jag fann tryggt och säkert. Till sådant jag kände igen.
Vad skulle egentligen bli bättre av att lämna allt bakom oss. Hur mycket vi än försökte, hur långt bort vi än reste, hur långt avstånd vi än la mellan oss själva och Sverige skulle minnena alltid finnas kvar. Vissa saker gick inte att fly från. Det borde både jag och pappa förstått. Och nu skulle jag dessutom bli tvungen att hantera ännu mer. En ny skola, nya människor.
I slutändan vågar jag ändå inte säga något om det till pappa.
Livet sög.