Jag glömmer nästan bort vad det är jag ska säga till honom när jag känner hans varma hud mot min. Hans hand är så stark och säker. Min mindre hand försvinner nästan. Ett litet leende leker på mina läppar.
Tillslut stannar vi i en tom korridor jag inte sett förut.
- What is it Jade? Is there a problem? I understand that you don´t like this but everything will actually be fine. I promise you. Han ler övertalande mot mig.
- Yeah I belive you, but I can´t come with you.
- What? Undrar han osäkert. Why? What do you mean?
- I'm sorry but Liam ... I can´t ... I can´t be seen with you. Jag biter mig osäkert I läppen I väntan på hans reaktion.
__________________________________________________________________________________________
"Don´t do that" säger han irriterat.
"Wh…what?"
"Stop biting your lip."
"Liam! Did you even hear what I said before?"
"Yes, but I'm not going to listen to you. Why would you not be able to be seen with us? Are you ashamed of us?" Hans ögon borrar sig in i mina med ett besviket uttryck i sig.
"Of course not your silly idiot." fräser jag ilsket och knuffar till honom.
"But why then?"
"You have to understand Liam… If Ellen finds out about this ... Then my life will become a living hell. And you can be sure that she will find out."
"How can you let her affect your entire life?" Liams besvikna ansiktsuttryck är fortfarande kvar.
"I knew you would not understand. How do you think my life would be if everyone finds out that it´s me who have been with One direction? How do you think my life will be in school? And when you´re gone?"
Nu är det min tur att titta besviket på honom. Trots mina ord hade jag faktiskt hoppats på att han skulle förstå mig. Jag hade det inte lätt i skolan. Ellen såg till så att folk undvek mig. Och hatet jag skulle få om det kom fram att jag umgicks med killarna skulle vara oändligt.
Liam står tyst en stund innan han plötsligt slår armarna om mig och drar in mig i hans varma mjuka famn.
"I´m sorry Jade. I didn´t think about it. Of course, I understand you. I was just so disappointed. I want to spend as much time with you as possible, and when you then say that you can´t be seen with us, with me, I was upset.!"
Darrande sträcker jag upp en hand och lägger den mot hans kind. Hans ord gjorde mig så sprudlande glad inombords att jag inte finner några egna ord för det. Hans förvånade ögon möter mina. Jag hade aldrig tagit initiativet till att röra vid honom förut. Försiktigt smeker jag den sträva kinden. Han måste ha glömt att raka sig i morse och jag ler lite åt det vardagliga i att även någon som han kan glömma något så simpelt.
"I want to spend as much time with you as possible as well, now that we have the chance. But we can meet each other afterwards?" Min röst är lite darrig. Att känna hans sträva kind under min mjuka hand fick mig nästan att tappa fotfästet.
Han nickar besviket men ler ansträngt mot mig.
"Of course Jade." Hans händer söker sig upp till mina kinder och mitt hjärta börjar slå hårdare. Skulle han…? Ännu en puss landar på min näsa och jag kan inte låta bli att rynka lite besviket på den. Jag tror han ser det för han skrattar retsamt och då kan jag inte låta bli att fnissa till lite.
"Should we go back to the other?" Undrar jag, fortfarande med ett litet leende.
Harry tittar fundersamt på oss när Liam har förklarat hur läget ligger till. Niall som också har kommit tillbaka skämtar om att vi kan skaffa fram en peruk åt mig.
"Actually, that´s not a bad idea Nialler." Harry tittar glatt på först honom och sedan mot mig och Liam. "Why can´t you just borrow one of my beanies and a pair of sunglasses?"
"Well… I don´t know.. what do you think Liam? Would that work?"
"Maybe… At least we can try it." Han ser upprymd ut av möjligheten att jag kanske kan följa med dom ut och äta i alla fall och mitt hjärta slår fortare över tanken på att det betyder så mycket för honom.
Förutom Harrys beanie och ett par solglasögon från Niall får jag låna Zayns tjocktröja vars huva är uppbyggd på ett speciellt sätt, den är hög och väldigt puffig på sidorna vilket gör att jag döljs ganska bra i den.
"Maybe you should warn Perrie about another girl wearing your clothes, man!" Det är såklart Louis som retas.
"Well, probably." Zayn skrattar. "But I owe this to Jade so what should I do?" Han blinker menande mot mig och jag flinar. Jepp han var skyldig mig detta för ansiktsborttagningsmedlet jag haft med till honom.
"So.. are you ready Jade?" Liam tittar osäkert på mig.
"Hell yeah! I´m ready to face the world. Or Malmö at least…"
Han kramar snabbt min hand innan han släpper den igen.
"Thank you guys for doing this for me!" Jag ler tacksamt mot dom. Det förvånade mig verkligen ständigt hur normala dom var. Hur uppspelta dom till exempel blev över att klä ut mig för att lura resten av världen.
____________________________________________________________________________________
Såå... Kapitel 30 vänner! Ett ganska kort kapitel men bättre än inget alls kanske? Vad tycker ni?
xx
♥