”Du borde köpa den. Då blir han nog glad.”
”Säkert. Men titta här då.”
”Åh” hennes ögon blir stora när jag i stället plockar fram en tröja med Nialls huvud på.
”Vet du vad Isa? Jag köper den här till dig.”
”Nej, jag vill inte ha den.”
”Inte?” Jag tittar förvånat på henne men hon har blicken fäst på sina skor. ”Isa? Vad är det?”
”Du kan inte köpa den till mig.”
”Varför inte? Jag vill ge dig något.” försöker jag övertalande.
”Varför?” hon vill fortfarande inte möta min blick.
”För att jag tycker om dig, trots att vi inte känt varandra så länge. Jag vill ge dig något som minne så att du aldrig glömmer mig eller de andra. Du vet, vi skulle kunna få killarna att signera den. Blir inte det bra?”
”Men mamma och pappa köper aldrig något jag vill ha. De säger att det är onödiga kostnader.” Jag känner hur mitt hjärta krampar ihop sig. Hur väl kände jag inte igen det? Hur ofta hade jag själv inte varit med om samma sak? Men jag hade dessutom fått se på när Ellen och Markus fick nya saker hela tiden. Jag hade aldrig förstått vad skillnaden mellan dem och mig var, men nu när jag var äldre förstod jag. De hade varit älskade, men inte jag. Dem hade ingått i en lycklig familj, men inte jag. Jag var bara ett bihang dem varit tvungna att släpa runt på, stå ut med.
Jag minns speciellt ett tillfälle. Vi hade varit i en leksaksaffär, Rolf, mamma, Markus, Ellen och så jag. Det hade varit ungefär två år efter att vi flyttat in hos den lilla familjen och Rolf hade gett upp om mig för längesedan. I alla fall så skulle Ellen och Markus få varsin ny leksak, av någon anledning jag inte längre kommer ihåg. Expediten hade leende hjälpt till med att plocka fram leksakerna Ellen och Markus pekat ut, innan hon vänt sig till mig. ”och vad ska du ha lilla vän?” Jag minns fortfarande det där leende ansiktet, hur vänlig hon verkat. Jag hade hela tiden haft ett litet hopp om att jag kanske också skulle få något nytt, jag brydde mig egentligen inte om vad jag fick. Bara det var något nytt, något som bekräftade att mamma och Rolf tyckte om mig. Hoppfullt hade jag vänt blicken mot mamma som plötsligt fått ett stelt uttryck i ansiktet innan jag långsamt låtit blicken glida över till mannen vid hennes sida. ”Den där ungen förtjänar ingenting.” hade han fnyst. ”Du trodde väl inte att du skulle få något här inne Jade?” Jag hade sårat slagit ner blicken i marken innan jag skakade på huvudet. Nej jag hade inte på fullt allvar trott att jag faktiskt skulle få något inne i den där fina leksaksaffären, men jag hade hoppats. Och blivit grymt besviken. Den dagen visste jag på riktigt att jag inte var en av dem. Jag ingick inte i någon familj. Jag var ensam.
På vägen ut hade expediten hemlighetsfullt stuckit till mig en liten ask som jag storögt stoppat i en ficka i min slitna jacka. Resten av den dagen gick jag skräckslaget omkring och kramade den där asken men min lilla hand. Rädd för att någon skulle upptäcka den, ta den ifrån mig innan jag hunnit utforska vad som kunde finnas i den. Tanken på att en vilt främmande människa tyckte bättre om mig än min så kallade familj, kändes faktiskt nog inte så konstig. Alla jag verkade möta tyckte bättra om mig än min egen familj. Jag mötte fler leende ansikten ute på stan än jag gjorde hemma i vår lägenhet. Jag var van.
Den där kvällen låg jag uppkrupen i sängen, gömd under mitt täcke med en liten ficklampa jag kommit över. Långsamt, långsamt rev jag upp kartongen. Mina fingrar darrade så mycket att jag slant flera gånger. Tillslut fick jag upp locket och kunde plocka fram innehållet. Andäktigt plockade jag fram bokmärken, glaskulor i de vackraste färgerna, en jojo och en liten nyckelring i form av en sköldpadda. Inte förrän långt senare märkte jag hur tårarna rann nerför mina kinder. Om den där expediten bara vetat hur mycket hennes gest betytt för mig.
Den natten bestämde jag mig. Jag skulle stanna här så länge jag var tvungen till det. Inte en dag längre. Och en dag, en dag skulle jag bilda den lyckligaste familjen på jorden. Och jag skulle hitta min pappa.
Isa kramar hårt om den lilla påsen hon fått i affären. Jag hade köpt tröjan till henne trots protester. För jag visste vad det betydde att få något ibland. Jag ler mot henne och hon ler tillbaka.
________________________________________________________________________________________
Hej på er! Hade tänkt posta det här på julafton men jag hann verkligen inte. Hoppas i alla fall att ni allihop hade en bra dag och att ni fick vad ni önskade er? Något One direction relaterat kanske? Jag kan avslöja att jag fick ett par saker... men favoriten var nog helt klart en t-shirt med Niall på, haha, såg inte alls den komma faktiskt, så det var väldigt kul ;)
Men tillbaka till kapitlet...vad tycker Ni? Lite minnen som kommer tillbaka till Jade...
xx
♥