Den där kvällen låg jag uppkrupen i sängen, gömd under mitt täcke med en liten ficklampa jag kommit över. Långsamt, långsamt rev jag upp kartongen. Mina fingrar darrade så mycket att jag slant flera gånger. Tillslut fick jag upp locket och kunde plocka fram innehållet. Andäktigt plockade jag fram bokmärken, glaskulor i de vackraste färgerna, en jojo och en liten nyckelring i form av en sköldpadda. Inte förrän långt senare märkte jag hur tårarna rann nerför mina kinder. Om den där expediten bara vetat hur mycket hennes gest betytt för mig.
Den natten bestämde jag mig. Jag skulle stanna här så länge jag var tvungen till det. Inte en dag längre. Och en dag, en dag skulle jag bilda den lyckligaste familjen på jorden. Och jag skulle hitta min pappa.
---
Isa kramar hårt om den lilla påsen hon fått i affären. Jag hade köpt tröjan till henne trots protester. För jag visste vad det betydde att få något ibland. Jag ler mot henne och hon ler tillbaka.
__________________________________________________________________________________________
Jag tittar mig stressat runt. Allt tog så lång tid, fansen ville aldrig släppa iväg oss. Dessutom blev dem bara fler och fler. Någon måste ha twittrat om var vi befann oss. Det var något jag aldrig hade förstått. Varför berättade man för alla? Det gav ju fansen mindre tid med oss. Men det var väl någon sorts hederssak att berätta för varandra. Och det var väldigt gulligt av dem. I vanliga fall brukade jag inte ha något emot att prata med fansen men nu ville jag till Jade och Isa och se så att dem var okej. Louis såg min uppgivna blick och la broderligt en hand på min axel vilket fick fansen att fnissande börja knuffa på varandra. Jag hade mest lust att himla med ögonen.
”Hey girls, we have to go, sorry. But it was really nice to meet you all. Sweden is one of our favorite countries you know.” Harry blinkar med ena ögat mot dem och alla lyser upp. Harry visste alltid vad han skulle säga för att charma folk, något jag avundades honom. Jag var alltid alldeles för seriös.
”Wait Liam!” En tjej jag svagt tycker mig känna igen kallar på min uppmärksamhet. När jag vänder min blick mot henne lyser hon upp. Eftersom jag tycker mig känna igen henne säger jag åt vakterna att släppa fram henne.
”Do I know you?” undrar jag försiktigt.
”I´ve sent a lots of tweets to you, Liam.” Förbryllat biter jag mig i läppen, var det därför jag kände igen henne?
”Have I answered? Sorry if I ask but it really felt like I´ve seen you before.” Muttrar jag.
Hon ler brett mot mig och jag ler stelt tillbaka.
”I just want to say that I love you!
“Oh that’s sweet of you.” Jag kände mig alltid besvärad när fansen sa så till mig för jag visste aldrig vad jag skulle svara. Det var annorlunda att säga till en folkmassa att jag älskade dem men till en enskild person blev det så personligt på något vis.
”Liam, we have to go!” Jag undrar varför Harry låter så upprörd och tittar förvånat på honom.
”I´m coming!”
”Sorry, but I have to go.” Jag ler ursäktande mot henne.
”Here, please follow me on twitter! And maybe call me?” Hon räcker fram en liten lapp. ”Oh and by the way, my name is Ellen.” Hon blinkar med ena ögat mot mig och jag stelnar till. Ellen… Ellen… Var det Jades låtsassyster jag pratade med? Var det därför hon såg bekant ut? På grund av att jag så sent som för två dagar sedan sett hennes ansikte på en massa fotografier hemma i Jades vardagsrum?
”Ah, yeah, I´m trying.” Mumlar jag och backar därifrån.
”Oh and Liam ...!” ropar hon “I know that the rumors about you having a new girlfriend isn´t true, so you can take it easy. You don´t have a girlfriend, right? Because if you have…”
”Liam!” väser Harry och rycker tag I mig. ”Do you know who that was?”
“Ehum, yeah kind of. Was it Jades stepsister?”
“Yeah it was. Why do you speak to her? She freaks me out”
“Because I thought that I met her before. But I just recognized her from the photos in Jades house.”
“What was that last about?” Zayn tittar förvirrat på mig.
”I have no idea. She seems to be a bit strange…” mumlar jag nervöst.
“Yeah tell me about it.” Zayn ser olustigt på mig.
”Eh, boys can we agree about not telling Jade about this? I don´t want to worry her.” Jag rynkar på pannan. Jag ville inte att Jade skulle bli upprörd. Hon betydde så mycket för mig. Och att hennes styvsyster i princip hade uttalat ett hot skulle inte göra henne lugnare.
Tanken på Jade får mig att le trots det allvarliga i situationen. Jag börjar förstå att det kanske inte är så bra om det skulle komma ut att Jade känner oss ändå. Det fanns så mycket hat och avundsjuka bland fansen, speciellt mot våra flickvänner, vare sig dem var just flickvänner eller vänner som bara råkade vara av det kvinnliga könet.
Snabbt förflyttar vi oss genom gatorna i jakt på Jade och Isa. Paul hade hela tiden kontakt med vakten som följt med dem.
”They´re soon at the restaurant.” Jag länger mina steg när jag hör orden, jag ville vara där när dem kom fram. Ville vara där och säga hejdå till den lilla flickan jag faktiskt lyckats fästa mig vid på de här två timmarna. Jag undrar om Jade alltid var sådan, spontan, godhjärtad och omtänksam.
Jag trodde att hon var det. Jag förstod att vi snart skulle behöva ha lite tid för oss själva, där vi verkligen kunde berätta allt om oss själva för den andre. Jag skulle diskutera det med killarna och Paul så fort tillfälle gavs. En dag ledig från studion borde vi kunna få ihop. Förväntansfullt rundar jag det sista hörnet innan den välbekanta resturangen dyker upp och precis då dyker dem upp från andra hållet. Jag kan inte låta bli att skratta lite åt den perfekta tajmingen innan jag får ögonkontakt med Jade. Hennes ögon är mörka och dystra, men hon ler när hon får syn på mig och ännu mer ler hon när den lilla flickan vid hennes sida drar henne i handen för att hon ska gå fortare.
”Hello boys!” säger hon glatt när dem kommer fram till oss. ”How is it?” Hon tittar på mig. ”Is everything okey Liam?”
”Yeah, yeah… And with you two?”
“Yes absolutely, we have been shopping.” Hon blinker med ena ögat. ”I actually wondered if you could sign this t-shirt for me? Or well… The t-shirt is for Isa, as a memory.” Hon rodnar lite och jag undrar varför.
”Why are you blushing?” Niall knuffar retsamt till henne och jag känner en stöt av avundsjuka.
”I´m not blushing!” utropar hon.
”Yes you are!” Harry tittar överseende på henne.
”Stop teasing her.” avbryter jag och hon ler tacksamt mot mig. ”Give me the t-shirt and I will be the first to sign it. “
"Thank you Liam." säger hon lågt.
Snart är tröjan färdig signerad och bara mintuter efter kommer Isas syster ut genom dörrarna. Hon säger något jag inte alls förstår. Varför var svenska så komplicerat? Jag suckar lågt.
__________________________________________________________________________________________
Hej på er! Här kommer kapitel 35 (jösses) - det är ur Liams perspektiv och innehåller lite drama. Inte så mycket men en liten försmak på vad som komma skall. ;)
Det här blir förmodligen det sista kapitlet 2013, nästa gång jag uppdaterar blir 2014. Hur galet är inte det?
Hoppas ni alla får ett riktigt bra avslut på det här året och en bra början på nästa. ♥
xx
♥
Du skriver jättebra men det känns jättekonstigt att läsa det här eftersom jag heter Ellen, hahah 😉