"Hej"
"Var i helvete är du?" Jag rycker till av hennes hårda, arga röst.
"Jag är med vänner."
"Vilka vänner? Kom hem genast!"
"Nej!" Säger jag hårt. Jag tänkte inte tvingas hem. Inte idag.
"Nej!? Din dumma, uppstudsiga unge, nu kommer du hem eller så ska jag se till så att…"
"Vad ska du göra mamma?" Säger jag med kvävd röst. "Skicka Rolf på mig igen? Du borde kanske rensa upp framför din egen dörr innan…"
"Tyst! Tyst Jade! Inte ett ord!"
"Tvinga mig då inte att komma hem." säger jag hårt.
"Åh den dagen du äntligen är arton och kan…"
"Kan flytta ut? Försvinna från erat perfekta liv? Var lugn mamma. Jag kommer att försvinna, var säker på det." Min röst är död och heta tårar rinner nerför mina kinder. Jag har vänt mig bort för att killarna inte ska se min förnedring. Det var meningen att jag skulle vara stark, inte stå här och gråta över någon som egentligen aldrig brytt sig om mig ändå. Plötsligt känner jag ett par armar runt mig och jag drar generat med en hand under ögonen för att torka bort de synliga bevisen på att jag är krossad.
"Jag menade inte så… gumman…"
"Nej, det var precis vad du menade. Två månader till får du stå ut med mig, sen ska jag försvinna."
"Jade…"
"Jag kommer hem om några timmar. Hejdå mamma." I några sekunder tittar jag vara på den upplysta skärmen. Jag kan höra hur hon ropar mitt namn.
"Förlåt mamma för att jag inte är den du önskade att jag var." viskar jag lågt innan jag trycker bort samtalet.
"Jade is everything okay? Who was it?" Liam kramar mig hårt intill sin kropp. Jag var så lyckligt lottad som hade honom. Hur kunde jag ens tänka på att välja bort honom. Hur kunde jag ens fundera på att bryta all kontakt med honom efter den här veckan? Var det inte just någon som honom jag så innerligt behövde i mitt liv? Någon som verkligen visste min livshistoria. Visste vad jag gått igenom. Vad jag fortfarande gick igenom? Liam visste om inte allt men det mesta. Men jag visste att det här inte skulle hålla. Vi stod på för olika plan här i livet för att kunna hålla jämna steg med varandra. Jag skulle bara dra ner honom. Det var bättre att avsluta det här nu. Men var det inte bättre att fortsätta så länge han ville ha mig, ville vara min vän? Var jag tvungen att klippa av banden nu, bara för att inte, vad jag trodde, bli lika sårad som om jag lät det här fortsätta? Nej Jade. Planen. Håll dig till planen. Planen ja… Min räddningsplanka.
"No everything isn´t okay, but for real… When is it?" säger jag med kvävd röst.
"I wish I could take all your pain away. I wish I could make you happy."
Jag ler genom tårarna som droppar.
"You take the pain away, at least a part of it. And you do make me happy. I´ve never been so happy as these days. I´m so glad you´re here Liam. I really am."
"I´m glad too, to be here with you, in the real world. I really enjoyed these months we been writing to each other, but nothing compares to be able to hear your voice, be able to hug you when I want and just be able to look at you."
Hans bruna ögon tittar mig djupt i ögonen och jag kan inte förklara känslan jag har just då. Det helade mig inifrån och ut att höra honom säga de där orden. Jag vill berätta för honom exakt hur mycket han betyder för mig men jag kan inte. Jag finner inte orden. Istället vänder jag mig om och trycker honom hårt intill mig. Varenda gång jag var i hans armar ville jag frysa tiden eftersom allt kändes bra då. Det fanns inga problem i världen som betydde något när jag hade honom så nära. Det fanns ingenting som kunde såra mig eller skada mig när jag hörde hans hjärta slå bara några centimeter bort.
"Let us continue bowling." mumlar jag.
Han slänger en blick bort mot killarna som bekymrat tittar åt vårat hall och nickar sakta.
"If you tell me what the call was about, afterwards when we are alone again."
Hur kan några ord få hela mitt innanmäte att slå kullerbyttor? när vi är ensamma igen.. Jag tittar på honom med blanka ögon innan jag slår ner blicken igen.
"Yeah." Jag visste så väl att ordet jag uttalade var en lögn. Jag skulle aldrig kunna berätta för Liam, åtminstone inte allt. Delar visst, men jag kan inte berätta för honom att jag planerat att lämna min familj och aldrig komma tillbaka. Och jag kan absolut inte berätta för honom vart jag tänkt flytta. Det.Är.Absolut.Förbjudet. Min plan hade så många brister och hål att jag egentligen inte ens trodde på den själv, men jag var tvungen att ha något att hålla mig till, annars skulle jag snart gå under. Liam, Du kan hålla dig till Liam.
Jag skakar så kraftigt på huvudet att Liam tittar konstigt på mig.
"What…?"
"Eh .. just a stubborn mind that refuses to leave my head..." Jag rodnar när han tittar roat på mig.
"Dare I ask what it is for stubborn mind?"
Du. Det är du.
"No" mumlar jag och han nöjer sig faktiskt med det svaret.
Det visar sig att jag, Niall och Louis har vunnit bowlingmatchen och vi kör någon form av segerdans som retar gallfeber på speciellt Zayn och Harry. Liam tar det mest med ro och kramar om mig.
"Zayn? Do you have something you want to say to me?" Jag ler roat mot honom och han ger mig en sur blick som får mig att börja skratta. Dålig förlorare eller vad?
"It´s not fun, Jade!" Muttrar han.
"Yes it is!" Flinar jag.
Maten äter vi ute I den vanliga restaurangen, men lite mer avskilt. Det är inte jätte mycket gäster vilket förvånar mig och killarna klarar sig igenom middagen utan att någon upptäcker dom. Vi ger till och med varandra varsin high-five innan vi hoppar in i taxibilarna, nöjda med att killarna inte upptäckts. Liam har övertalat mig till att följa med tillbaka till hotellet igen. Jag vet att jag borde bege mig hemåt, men jag vill inte ha fler nedbrytande ord slängda efter mig just nu. Jag vill inte ha fler trötta och uppgivna blickar riktade mot mig. Jag vill vara glad, ha kul, men främst vill jag kunna känna mig trygg och det kan jag med de här killarna. Därför tar jag vara på varenda sekund dom och främst Liam vill spendera med mig.
Vi bestämmer oss för att titta på en film i ett av killarnas rum. Den här gången hamnar vi i Louis och Zayns rum. Det är otroligt stökigt trots att dom bara varit här i två dagar och jag kan gissa att det är Louis som är orsaken till den röran. Filmen, en actionkomedi får alla att skratta tills vi gråter, men jag känner hur jag blir allt tröttare. Tillslut kan jag knappt hålla ögonen öppna och petar på Liam som sitter bredvid mig.
"I have to go."
"Oh" han ser besviken ut.
Jag nickar och kravlar upp ur soffan.
"I'll go with you. We can call a taxi."
"No I can go Liam. It´s okay."
__________________________________________________________________________________________
Kapitel arton, mina vänner!
Förlåt så hemskt mycket för den värdelösa uppdateringen, men det har hänt lite grejer som har gjort att jag inte alls haft någon lust att blogga. Men nu är jag tillbaka igen. :)
Fick alla som ville biljetter? Gud vad kul att det var sådant tryck att det sattes till extra konserter! Var det likadant i Danmark, är det någon som vet det? Själv hade jag panik när klockan var nio ;) Lyckades hamna ganska tidigt i kön till ticnet (över internet) bara en halvtimme fick vi vänta innan det var vår tur och fick då biljetter på läktare 1. =)
xx
♥