Jade envisades med att promenera, så då fick helt enkelt jag också gå. Men det innebar förstås mer tid i hennes sällskap. Mer tid till att prata med varandra utan att någon annan hörde. Ja en promenad var nog det bästa alternativet ändå när jag tänker efter. Försiktigt tar jag hennes hand, osäker på hur hon ska reagera. Jag visste aldrig hur hon skulle ta mina närmanden. Jag känner hur hon kramar hårt om min hand och jag kan känna hur ett leende bryter ut på mina läppar. Hennes mycket mindre hand passade så bra i min större. Your hand fits in mine, like it's made just for me. But bear this in mind it was meant to be. And I'm joining up the dots with the freckles on your cheeks. And it all makes sense to me.
Jag flinar för mig själv när några textrader från våran egen låt kommer upp I mitt huvud. Det var en av mina favoriter och aldrig hade den väl stämt så bra som nu.
Jag tittar på tjejen vid min sida, på tjejen vars hand jag håller hårt i min egen. Jag tittar på tjejen jag tror jag håller på att bli kär i. Två dagar har det tagit. Är det ens möjligt? Med Danielle hade det inte varit på samma sätt. Det hade liksom långsamt växt fram tills vi en dag bara `ska vi inte prova?´ Första tiden med Danielle var verkligen bra men sedan hade bråken börjat. Vi kunde bråka om minsta småsak. Båda skulle ha rätt och ingen kunde ge sig. Tillslut förstod vi att det helt enkelt inte fungerade längre. Bara några veckor senare hade jag sett Jades profilbild för första gången. Eller fanns Danielle fortfarande kvar när jag började skriva med Jade? Jag minns faktiskt inte. Det enda som betyder något är att vi går här bredvid varandra nu.
"Tell me about the phone call." säger jag mjukt men övertalande. Jag känner hur hon stelnar till och jag hör en djup suck slinka över hennes läppar.
"It was my mum. But Liam it was really nothing. Just me who overreacted."
Jag stannar henne och ställer mig så att jag har henne mitt emot mig.
"Jade." Jag lägger försiktigt en hand på hennes kind. Hon är kall och jag börjar försiktigt smeka den. "Tell me… Please."
"She wondered where I was. Yelled at me to come home. When I said no, she became even angrier. And she said ... She said she could hardly wait until I was eighteen and could disappear." Jades röst bryts mot slutet.
"What ... did you answer her?"
"I told her not to worry. When I'm eighteen, I intend to leave them for good." Hennes röst är bitter. Hon är så sårad. Jag förstår inte vad det är för fel på hennes mamma, som inte kan se vilken underbar dotter hon har. Men antagligen har hon så fullt upp med att se till att hennes man är nöjd och glad att hon inte orkar med sin dotter också.
"What do you mean with 'for good'?" undrar jag med svag röst. Vad hade hon egentligen planerat? Men vad det än var så skulle jag finnas där och hjälpa henne - om hon ville ha min hjälp.
"I'll take care of myself." säger hon kort.
"Come to England Jade. Please. I will help you." Jag vet inte vart orden kommer ifrån eller om jag alltid planerat att fråga henne. Det känns i alla fall helt rätt. Tänk att ha Jade i mitt hemland. Kanske på gångavstånd. Kanske till och med närmare än så. Hon slänger en chockad blick mot mig och jag kan se hur vidgade hennes ögon är. Hennes mun formar ljudlöst ord jag inte har någon möjlighet att förstå eller tolka.
"How ... what ... For real? It´s impossible." får hon tillslut ur sig.
"Why Jade? Why? You can bet on your career in England as well as here. There are also some really good courses over there. Think about it at least?"
"I ... I ... have things to take care of here at home. Things that need to be sorted out. Things I just can´t leave behind me." Hon glider undan med blicken och jag undrar vad det är hon döljer.
"Think about it. Or take care of what you need and then come to me. Let me get an apartment for you here so long, so that I know that you are safe."
"Liam, stop. Never in my life. I can take care of myself!"
"I know that. But I want."
"But I don´t want it." fräser hon som en ilsken katt. Jag kan inte låta bli att dra på munnen åt henne även om hela samtalet irriterade mig. Vad gjorde det om jag fixade en lägenhet åt henne? Det var inte som att det ens skulle märkas på mitt bankkonto. Och vad var det för något hon var tvungen att ”ta hand om” och som hon inte kunde lämna bakom sig. Varför var ingenting enkelt när det kom till Jade?
Vi blänger ilsket på varandra, tills hennes blick mjuknar.
"I´m sorry Liam. You just want to be kind, I know that, but I can´t agree to such a thing. But I will do well. You need not worry. You never have to worry about me."
"But Jade, why? What is it you need to sort out? Can´t you do that in England?" Än en gång undviker hon min blick.
"Maybe ... We're here now, thank you for walking with me." Först förstår jag inte ens vad hon menar sen känner jag igen mig. Vi stod utanför Jades lägenhet. Jag drar in henne hårt i en kram.
"Are you coming tomorrow? Bring your stuff so we can sit with it later. Please?"
Hon nickar leende och gosar sig tillrätta i min famn.
"Yes I'm coming. What time?"
"I come by and pick you up at half past eight."
"Are you absolutely sure about this now?"
Jag nickar leende och pussar henne på pannan. Hon ler busigt mot mig och jag flinar.
"Good luck now," viskar jag och smeker hennes kind. "Call if there is anything." Jag ser henne försvinna in I trappuppgången och biter mig nervöst I läppen. Hur arg var hennes mamma egentligen? Och den där Rolf? En tjej kommer gående och jag drar snabbt upp huvan när vi passerar varandra. Trots att jag vänder bort huvudet hinner jag känna igen tjejen. Hon fanns på bilderna i Jades tv-rum. Hon måste vara… Ellen, Jades styvsyster. Det var hon som hade planscher överallt på mig och de andra grabbarna. Långsamt börjar jag promenera mot hotellet igen. Djupt försjunken i mina egna tankar. Vad är det Jade inte berättar för mig?
Jättebra kapitel :D
skrivenKram <3