En vecka med Liam. Två månader kvar i skolan innan jag tog studenten och ytterligare tre dagar innan jag skulle fylla arton. Då skulle mitt nya liv börja. När min artonårsdag slog in skulle jag lämna den här familjen det första jag gjorde. Jag skulle sätta mig på första, bästa plan till England. Någonstans måste han finnas. Och jag skulle hitta honom. Han var skyldig mig så mycket. Min pappa.
_________________________________________________________________________________________
Hela huset är tyst. Så tyst som det någonsin kan bli. Men det är heller inte så konstigt. Klockan visar 05.30. Ingen normal människa är uppe vid den här tiden på morgonen. Förutom jag då. Men jag kunde kanske inte räknas in under kategorin ”normal”, eller? Jag visste faktiskt inte. Själv tyckte jag att jag var alldeles normal, tråkigt normal. Men enligt min familj och mina skolkamrater var jag konstig, blyg och uppstudsig på en och samma gång. Jag höll mig gärna för mig själv. Jag hade vänner i skolan, flera stycken faktiskt. Jag var varken ensam eller mobbad, men jag var gärna ensam. Jag hade inget emot det. Lärarna gillade mig. Jag kom alltid i tid. Jag förde aldrig mycket oväsen, inte av den dåliga sorten åtminstone. Jag lämnade in alla arbeten i tid och hade högsta betyg i det mesta man kunde ha högsta betyg i. Med ett undantag. Jag flinar när jag kommer att tänka på Liams kommentar dagen innan, den om min kondition. Nej idrott var inte mitt favorit ämne och det syntes på mitt betyg. Jag hade aldrig förstått poängen med att träna. Liam däremot bestod av ett paket muskler. Jag hade känt det när han höll om mig. Det går en rysning genom kroppen när jag tänker på att jag kanske får ha honom så nära igen, inom en snar framtid. Jag ler för mig själv och känner hur kinderna hettar.
Så försiktigt jag bara kan puttar jag upp mitt fönster. Jag vågade inte riskera att ta vägen genom huset. Men det var inte första gången jag använde mig av det här fönstret för att ta mig bort från det här stället. Jag hade dessutom sådan tur att det gick en brandstege precis bredvid, den slutade dock två meter från marken så jag hade fått lära mig att svinga mig ner. Jag knäpper på mig en jacka jag alltid förvarar på rummet för sådana här tillfällen, det samma gäller ett par skor jag alltid har stående innanför dörren. Sist men inte minst hänger jag på mig min kamera och en väska med skolböcker samt stoppar lite pengar i fickan. Jag visste med mig att jag om ett par timmar skulle bli hungrig och då kunde jag sätta mig på ett fik någonstans och börja skriva på mina arbeten.
Luften är en aning rå när jag sticker ut huvudet, men samtidigt härligt uppfriskande. Perfekt fotoväder helt enkelt. Jag visste precis vart jag skulle ta vägen också. Till parken. En av mina favoritplatser. Det spelade ingen roll att jag redan hade tusentals bilder därifrån, jag gick inte bara dit för bilderna jag kunde knäppa där utan för att det gav mig några timmars frid och glädje också. Jag älskade att fotografera fåglarna i den lilla sjön, att bara sitta där vid stranden och ibland kanske få hälsa på en och annan lösspringande hund som nyfiket kom fram. Jag älskade att ta bilder på växtlighetens föränderlighet. På bara några dagar kunde hela växtligheten ha förändrats. Speciellt nu under vårtider. Vår och höst, det var de årstider jag tyckte allra mest om. Det hände så mycket i naturen då.
Jag passar på att ta ett flertal bilder på vägen till parken också. Ett lugnt, fridfullt och tyst Malmö i morgondiset. Det blir några riktigt vackra bilder. Jag vet det. Jag vet att jag har en del talang och min dröm är att kunna klara mig på det som ett jobb. Men det är svårt. Konkurrensen är så hård. Men jag har något som inte så många andra har. Jag har en förståelse för det lilla. Och många gånger är det, det där lilla som kan göra en bild fulländad. Dessutom experimenterade jag mycket med annorlunda vinklar och ljusfall. Jag ville inte vara som alla andra. Jag ville vara annorlunda. Inte normal. Och enda chansen jag hade var genom mina bilder. För jag som person klarade inte av att utmärka mig, inte på det viset. Vid niotiden känner jag mig färdig. Jag hade dessutom fått några riktigt bra bilder som jag skulle använda i ett av mina arbeten. Hungern har också börjat göra sig gällande. Jag hade inte fått mycket i mig igår heller. Det senaste hade varit de där två mackorna med Liam på eftermiddagen och en kopp te. Den där hungern påminner mig konstigt nog om Liam, jag har lyckats förtränga tankarna på honom där nere vid sjön men nu är de tillbaka igen med full kraft. Jag undrar vad han gör just i det här ögonblicket. Sover han fortfarande? Äter han frukost? Eller är han rentav redan iväg och repar? Jag kan se honom framför mig både när han sover och när han sitter och äter frukost. Men jag kan inte föreställa mig hur han ser ut inne i ett bås, med bara en mikrofon till sällskap. Hur ser han ut när han gör det han älskar mest av allt här i världen? Jag undrar om jag någonsin kommer att få se honom sjunga. Plötsligt halar jag fram min mobil, jag skulle kunna ordna den saken själv. Jag hade aldrig varit intresserad av alla de musikvideor Ellen satt och dreglade över. Till och med Frida hade oh:at och ah:at lite när hon hade varit på besök och Ellen suttit med datorn framme. Jag pluggar i hörlurarna och sätter mig på en bänk samtidigt som jag söker på deras mest sedda musikvideo. What makes you beutiful. Han dyker upp i närbild redan 12 sekunder in i klippet. Han ser så ung ut. Jag kan inte låta bli att fnissa lite. Hans hår! Jag var tvungen att få honom att odla tillbaka lite av det. Sen fryser jag till, vad spelade det för roll? Efter den här veckan skulle jag inte se honom igen. Jag blundar hårt, inte tänka på det. Inte tänka på det. Det var ändå mitt eget beslut. Det gick fortfarande att ändra. Men nej. Jag visste att det skulle vara det bästa, för oss båda. Jag fortsätter titta på deras musikvideor. Vilken skillnad från den första till deras sist inspelade, inte minst att han knappt hade något hår kvar. Innehållet i min mage börjar rusa runt när han dyker upp utan kläder, endast iförd ett par badshorts i Kiss you. Sen börjar jag fundera över hur många det var som hade sett honom sådan. Som satt och spelade det där klippet om och om igen. En av mina favoriter är ändå One way or another. Jag hade alltid tyckt om den låten dessutom. Och jag kan inte låta bli att skratta högt åt dom allihop i Live while we are young. Dom såg så glada och lyckliga ut. Jag minns ögonblicket i bussen när han lugnt frågat om jag gillat låten som spelats bakom oss. Jag funderar ett ögonblick på vad som skulle hänt om det där gänget med tjejer förstått att Liam Payne suttit bara en halv meter ifrån dom. Det får mig att skratta ännu mer. Världen var så skruvad. Den var verkligen det. Klockan har hunnit slå tio innan jag äntligen kommer mig för att resa på mig för att leta upp ett fik jag kan slå mig ner på. Med en av deras låtar, Truly Madly Deeply i öronen promenerar jag längs gatorna. Jag hade hört låten innan men aldrig reflekterat över den. Överhuvudtaget hade deras låtar alltid bara varit ett irriterande oväsen jag varit tvungen att stå ut med eftersom jag bodde i samma hus som Ellen. Men nu när jag verkligen lyssnar på texterna förstår jag att där är ett djup i varje låt. Självklart är dom fortfarande sjungvänliga men där är ett budskap i de allra flesta låtarna.
Jag slår mig ner på mitt favoritcafé. Miranda. Med en stor kopp varm choklad och en baguette plockar jag fram mina böcker. Det här stället var perfekt för läxläsning. Man kunde sitta här hur länge som helst, det var alltid lika lugnt och rofyllt. Dessutom kunde man välja att sitta mer avskilt om man ville det. Idag känner jag dock inte för det utan väljer en fönsterplats. Jag tyckte om att se på människorna utanför. Det var kul att föreställa sig vart dom var på väg, vad dom jobbade med, om de hade familj, husdjur. Konstigt, svar: ja. Jag flinar lite för mig själv. Jag var kanske inte så normal som jag ville ha det till trots allt. Plötsligt plingar min mobil till och mitt hjärta börjar bulta fortare samtidigt som mina kinder färgas röda. Ivrigt klickar jag upp sms:et.
From: Liam
Hi beutiful. Did not texting you earlier, in case you were still sleeping. We are working really hard and are finished by lunchtime. Where can I meet you? Xx
Det spritter till i magen och jag ler, han skulle bara veta. Men varför skrev han sådana saker till mig? Förstod han inte att det kunde misstolkas? Det var likadant igår när han hade kallat mig sweetie i telefonen. Det hade han kanske bara gjort för att de andra killarna var i närheten och hörde samtalet förstås. Men när han stod vid vår fotovägg då? Han hade kallat mig vacker då också. Nu när jag tänker efter hade han inte ens kommenterat Ellen som det förstås också fanns massvis av bilder på. Vad betydde det egentligen? Och betydde det något alls egentligen? Det var kanske bara sådan han var, sådan alla killar var? Vad visste jag. Han var säkert van vid att slänga sådana ord omkring sig, det betydde förmodligen ingenting. Jag skulle inte fästa mig så mycket vid vad han sa i fortsättningen.
To: Liam
Hi! I'm sitting in a cafe at the moment. Come when you're ready, sunny out today so your sunglasses will come in use. ;) Let me know if I'll meet you outside instead, but it is never crowded at Miranda´s. Xx
Jag väntar spänt på hans svar. Jag släpper faktiskt inte ens telefonen med blicken.
From: Liam
Sounds great, I'll be there. Can´t wait! Miss you. Xx
To: Liam
Hope your recording is going well. You should not text me if you work so… go and work with you! :) And… I miss you too. Xx
From: Liam
It´s going very well, thanks. It´s perfectly possible for me to do both at once. ;) And naaw Xx
To: Liam
Yeah Yeah I belive you. ;) Xx
Mitt hjärta rusar I hundranittio, snart… snart skulle jag träffa honom igen. Jag kommer på att jag kanske ska sms:a honom en vägbeskrivning och skickar snabbt iväg den. Klockan är snart halv tolv så det kan inte dröja hur länge som helst innan han är på ingång. Jag andas darrigt några gånger och tittar ner på mina kläder. Åh gud, var jag presentabel? Jag hade inte haft en tanke på att jag inte skulle hinna hem om och fixa till mig innan han ville ses. Jag beslutar mig tillslut för att kläderna faktiskt duger. Ett par svarta jeans, ett svart linne och en mörkgrå stickad kofta utanpå. Kanske inte det snyggaste eller sexigaste jag kunde tänka mig men det funkade. Men något jag måste göra något åt är mitt ansikte. Jag smiter snabbt in på toaletten med min väska i högsta hugg. Om jag hade tur låg det puder och en mascara i botten. Jag möter min trötta blick i spegeln. Jag såg verkligen hemsk ut. Men det där stjärnglittret är tillbaka, det som alltid dök upp så fort jag tänkte på Liam. Det får mina ögon att se extra levande ut. En stark kontrast till resten av ansiktet som verkligen ser allt annat än livfullt ut för tillfället. Efter lite puder och mascara är jag ändå nöjd. Nu kunde jag nog inte få det så mycket bättre, med de medlen jag hade tillhanda. Jag flinar för mig själv och stoppar ett tuggummi i munnen dessutom. Just in case…
Någorlunda behärskat går jag ut till min plats igen och böjer mig över mitt arbete. Något kunde jag ju i alla fall försöka få gjort medan jag väntar.
_________________________________________________________________________________________
Ger er kapitel elva också, för att ni har förtjänat det! ;)
En fråga; Vad tror ni Liam och Jade tänker hitta på med under dagen? Vad hade Ni velat göra tillsammans med Liam om ni varit Jade?
xx
♥