"Oh sorry. Can you please move? I was on my way out."
"No"
"No?" Jag stirrar chockat på honom. Va, vad var det här för sjukt skämt? Vägrade han flytta på sig?
"No" upprepar han.
"Eh, why? "Jag blir så ställd att det är det enda jag får fram. Egentligen hade jag velat skrika och knuffa honom ur vägen men det var inte riktigt min stil.
"Where are you going somewhere?"
"Eh, excuse me? That’s none of your business!"
"Are you sure of that… Jade?"
____________________________________________________________________________________________
Jag känner hur knäna viker sig på mig och jag snubblar framåt. Hans starka händer grabbar tag i mig.
"Li…Liam?" Med uppspärrade ögon betraktar jag på nytt killen framför mig. En lång stund står vi bara och studerar varandra.
"Where were you going somewhere? I thought I told you to wait?"
"I did. I waited for you, but you never came!" Utbrister jag sårat.
"I´m sorry for that. But there were… complications." Han får ett bistert drag runt munnen.
"Oh." Jag stirrar ner i golvet, röd om kinderna.
Han var onekligen ingen gamling. Ingen äcklig pedofil heller. Men vad var han då? Och vem var han? Han kändes inte som den killen jag trott mig lärt känna. Han kändes inte som den Liam jag spenderat så många timmar med att formulera ut smarta, roliga och djupa åsikter till. Ju längre jag betraktar honom desto mer går det upp för mig att jag egentligen inte känner honom alls.
"This was a bad idea. I´m sorry." Jag slänger en sista blick på honom innan jag tränger mig förbi honom. Jag hör ett lågt stön när han slår i dörrkarmen innan dörren stängs bakom mig.
Tårarna börjar utan förvarning rinna längs mina kinder. Vad hade jag egentligen trott? Vad hade jag förväntat mig? Inte den heta hunken jag bokstavligen snubblat in i. Var det verkligen Liam? Han visste vem jag var så det måste vara så. Hur kunde Han bry sig om mig? Hur kunde han ha slösat fem månader på någon som mig? Jag hör steg bakom mig och börjar springa. Jag ser den gröna bussen svänga in och kastar mig på den, helt ovetandes om vart den var på väg. Jag ville bara komma bort. Jag sjunker tacksamt ner på ett säte nästan längst bak i den fulla bussen. Ett gäng ungdomar i min egen ålder har ockuperat hela baksätet och jag försöker stänga ute deras fnissningar. Jag antar att det är åt mig och undrar förskräckt hur mitt smink har klarat sig genom regnet och genom mina tårar. Såg jag rent av ut som en tvättbjörn? Jag andas lättat ut när dörrarna börjar stängas och fiskar upp min mobil för att se efter om mina farhågor ska besannas. Tack och lov är jag varken svart eller randig i ansiktet, men man kan definitivt se att jag gråtit. Bussen kränger till och gör en tvär inbromsning.
Jag sätter mig hastigt tillrätta i sättet igen efter att ha flugit framåt och tittar fram mot busschauffören. Vad hade hänt? Hade han kört på något? En gång hade jag suttit på ett tåg som kört över en ung tjej som hoppat ut rakt framför det framstormande monstret. Det hade varit hemskt. Jag drömde fortfarande mardrömmar om det.
Jag bleknar när jag ser Liam kliva på. Han för en snabb dialog med den mycket äldre bussföraren. Jag hoppas av hela mitt hjärta att han ska bli avslängd, men min otur fortsätter att hålla i sig när jag ser hur han skiner upp och börja spana längs sätena. Jag sjunker snabbt ihop på mitt säte i hopp om att han ska tro att jag inte är med på den här bussen när han inte kan se mig. Med säkra steg tar han sig fram längs gången. Jag kniper ihop ögonen och vänder ansiktet mot fönstret. Ett lågt skrockande förvarnar mig om att han hittat mig innan jag känner hur sätet sjunker lite när han sjunker ner bredvid mig.
"I can´t even remember the last time I was on a bus. Besides ofcourse the tour bu…" han avbryter sig tvärt och jag vänder mig förbryllat mot honom. Turneringsbuss?
" What are you doing here? What was it you didn’t understand with me running from the cafe?"
Han skrockar igen och jag blänger på honom.
"That yes, it was a so-called new experience for me. People usually don´t run away from me."
"And with "people" you mean girls of course, right?"
"Well…" Han rycker på axlarna och skrockar igen när han ser min ihop snörpta mun.
"This is not funny!" Jag känner hur tårarna börjar trycka på igen när han retas med mig. Vi hade för att vara ärliga inte pratat ett dugg om möjliga flickvänner eller pojkvänner. Jag hade bara antagit att han inte hade någon eftersom han skrev så mycket med mig. Skulle en flickvän ha gillat det? Men nu när jag har sett honom, eller sett och sett han var fortfarande dold i regnjacka, keps och solglasögon och pratat med honom förstod jag att tanken på att han skulle vara singel bara var absurd.
"I´m so sorry Jade, but this is like, I can´t say that it's the craziest thing I've been through, coz it´s not, but almost and I don´t know how to behave!"
Till min stora förtret kan jag inte låta bli att lyssna intresserat och en aning förvirrat på hans ord
"Why not act like you usually do?" Undrar jag långsamt.
Han skrattar kort som om han hört ett skämt som bara han förstod vitsen med.
"Which Liam should I choose then? The person I am when I write to you? The person I is private? The person I´m in public? Or the person I wish I was?" Han rycker låtsats nonchalant på axlarna men jag ser att frågan verkligen tar upp mycket av hans tankar, att frågan han ställt besvärar honom. Jag visste inte att man kunde vara så många olika personligheter. Betedde han sig verkligen annorlunda i alla dessa kategorier? Varför var han inte bara rätt och slätt Liam?
"Are you differently when you write to me? You were not yourself?"
"I really wish I could give you an answer that pleases you and make you happy, but my answer must unfortunately be both yes and no. I've never been myself more than when I've been sitting in front of the computer and written to you, but I have not been myself, not my true self. Do you understand what I mean?" Han blänger ilsket in i ryggstödet på stolen framför. Jag rynkar förbryllat på pannan i hopp om att hans ord ska sluta snurra runt i huvudet på mig. För att vara ärlig förstod jag ingenting, det enda jag uppfattade var att han aldrig hade varit sig själv så mycket som när han skrev med mig men samtidigt hade han inte varit sig själv? Jag fick det inte att gå ihop. Vad exakt menade han? Om inte han hade ljugit för mig och saker, undanhållit mig grejer.
"Have you been lying to me?"
"I can´t say that I have directly lied to you, but I haven´t told you everything about myself."
"Oh. Why?" Jag känner mig sårad även om det var det jag visste. Jag visste att jag inte kände Liam. Att jag inte kände honom ett dugg. Jag hade förstått det efter första ögonkastet på honom. Hans uppenbarelse var så långt bort i från vad jag föreställt mig så det knappt gick att förstå.
"It´s complicated."
Jag suckar.
"Everything with you is complicated." säger jag lågt medan jag vänder blicken mot fönstret igen. Byggnader kom och gick i fjärran igen. Människor svepte förbi liksom alla de träd och buskar vi passerade. Betydelselösa för de allra flesta. Jag sneglar försiktigt på honom i väntan på ett svar, men det kommer inget.
"What with the sunglasses?" Undrar jag sedan. För jag ville verkligen veta varför han gick runt med sådana på sig när regnet stod som spön i backen.
"Oh, it's better that way." säger han långsamt.
"Why? I do not even know what you look like?"
"Curious?" Han ler snett mot mig.
"Both yes and no." Jag biter mig i läppen.
"Explane please."
"Obviously I want to see how your face looks like without your sunglasses and hat, but ... It does not matter what you look like. I just wanted you to be the Liam I have written with, and it turns out that you are a mysterious hot hunk." Jag känner hur en förrädisk tår letar sig ner för kinden på mig. Varför var jag så känslig?
"I'm sorry. I wish I could be the person you were hoping to meet. You don´t know what anxiety I have had before this meeting with you. Meanwhile, I have longed day in and day out since I was told that we would just to Malmö. I so wanted to meet you, but I knew that you had to know the truth then. And the problem is I don´t know how you will react. Will you judge me? Faint? Run your way? I don´t want that." viskar han.
Jag stirrar på honom och självklart öppnar jag munnen i ett ögonblick när jag egentligen bara borde knipa igen och fundera över hans ord.
"Are you married?" Undrar jag misstänksamt.
Han stirrar chockat på mig, eller åtminstone tror jag att han gör det, jag kan ju inte se hans ögon. Han brister ut i ett äkta skratt.
"Oh gosh Jade. No I´m not married." säger han när han har samlat sig igen.
Jag sneglar försiktigt mellan sätena och ser att vi har dragit till oss uppmärksamhet från de övriga passagerarna. Jag kan inte hjälpa det men jag rodnar. Jag avskydde uppmärksamhet, speciellt av den dåliga sorten. Jag gillade inte att folk satt och lyssnade av vårat samtal.
"I had to ask." muttrar jag. "It struck me that I didn´t know anything about you anymore. You must tell me the truth. I can handle it! I promise."
"I hope so."
"So?" Jag tittar uppmuntrande på honom.
"Now? Are you crazy? We have to get off somewhere, I can´t tell it here, where anyone can hear it."
Jag suckar. Det här lät allvarligt. Vad var det han dolde för mig? Vad var det han skulle berätta om sig själv som kunde få mig att svimma, döma honom eller till och med lägga benen på ryggen och springa min väg? Jag försöker fundera ut vad som faktiskt skulle kunna få mig att svimma men jag kommer fram till att jag nog inte är en sådan person som svimmar så lätt, åtminstone kan jag inte minnas att det hänt mig tidigare. Men någon gång ska ju alltid vara den första.
"Do you like the song?" Frågar han plötsligt. Jag tittar förbryllat på honom innan jag hör ett svagt ljud bakom mig. Det var gruppen av tonåringar bakom oss som satt på musik i en av deras iphonetelefoner. Jag anstränger öronen till max för att höra vad det är för låt. Plötsligt känns det mer och mer som nätterna när jag legat och knappat iväg meddelande till Liam. Våra seriösa samtal, alla de låtar vi tipsat varandra om och sen diskuterat i sönder.
Jag uppfattar genast texten, det var en låt jag hört till döds, inte för att jag hade haft mycket till val.
And girl
You and I
We're about to make some memories tonight
I wanna live while we're young
We wanna live while we're young
Let's go crazy crazy crazy till we see the sun
I know we only met but let's pretend it's love
And never never never stop not for anyone
Tonight let's get some
And live while we're young
Oh oh oh oh oh oh oh
___________________________________________________________________________________
Kapitel två, vänner! Vad tycker ni? Är jag helt ute och cyklar eller är det åtminstone läsbart? Tell me!! :)
Det är en hel del konversationer som ni kanske märker. Vad tycker ni om det? Är det OK, eller något jag ska försöka ändra på?
Jag kommer att försöka lägga upp ett-två kapitel om dagen så här nu i början, eftersom jag redan har skrivit en bra bit på novellen. Ahh, det här visade sig ju vara riktigt kul! :D
xx
♥