Någorlunda behärskat går jag ut till min plats igen och böjer mig över mitt arbete. Något kunde jag ju i alla fall försöka få gjort medan jag väntar.
Paul var inte så nöjd över att jag promenerade omkring i Malmö på egen hand. En fara, kallade han det. Men eftersom det var mig det handlade om. Förnuftiga Liam, så gav han ändå med sig tillslut. Jag tror han var lika nyfiken som de andra på att få träffa Jade om jag skulle vara ärlig. Var det verkligen en så stor grej? Jag hade hunnit med ett par flickvänner sedan vi startade bandet… Danielle t.ex. Det hade varit väldigt seriöst, vi hade t.o.m. bott ihop. Men efter ett tag hade vi förstått att det inte fungerade så bra. Vi bråkade mest hela tiden. Men Jade var speciell, det förstod de nog allihop. Zayn och Niall ger mig stora leenden när jag vinkar hejdå och beger mig mot det där caféet där Jade satt och väntade på mig. Är det verkligen fjärilar som susar runt i min mage? Jag flinar för mig själv. Om folk bara visste…
Det är inte svårt att hitta dit och jag ser att hon har haft rätt. Det var inte mycket folk här. Dörren plingar lite lätt när jag öppnar den och jag låter min blick svepa över lokalen. Vid ett av fönsterborden ser jag henne. Hon sitter med ansiktet mot mitt håll men hon har ännu inte märkt min ankomst. Hon är fullt upptagen med böckerna framför sig. Jag ler. Hon har en penna instoppad i munnen samtidigt som hon snabbt antecknar med en annan. Ibland bläddrar hon lite i en av böckerna och antecknar lite till. Långsamt förflyttar jag mig mellan caféborden tills jag står mitt emot henne. Hon har fortfarande inte märkt mig. Jag kan inte låta bli att dra på munnen åt hennes koncentrerade ansiktsuttryck.
"Hi Jade!" Hon tittar förskräckt upp men bryter snart ut i ett stort leende.
"Liam!! Hon ser glad ut över att se mig. Hennes ögon gnistrar och jag känner att dom har förmågan att få mig att göra vad som helst. "You saved my life. I'm tired of this now." Hon ler snett.
"How long have you been here?"
"Oh. Here I´ve only been since ten this morning."
"Have you been to other places as well?"
"I ... was at the small lake in the park a few blocks away the hole morning."
"Your outdoor activities will make you sick."
Hon ler brett och rycker på axlarna.
"Sit down." Hon gör en enkel gest mot stolen jag står och stödjer mig på. Jag skakar på huvudet.
"I want to invite you to lunch today."
"Lunch? Me?" Hon ser besvärad ut och jag kan inte låta bli att skratta åt henne.
"Yes, you and me. Lunch. Today. I need a lot of food, you know. I was thinking just something simple. Like McDonalds? We bring the food and sit down somewhere. It's a pain to have to walk around with sunglasses all the time, but if we sit somewhere more private ... Well, then I may not need to have them on me all the time."
Hon nickar ivrigt.
"we can bring the food into the park."
Jag nickar och hon börjar snabbt samla ihop sina papper och böcker. Jag slänger en blick mot kameran som står på bordet. Väl nerpackad i en kameraväska.
"I took the opportunity to take some pictures. It was such beautiful weather this morning." säger hon när hon ser min blick.
"Can I take a look at them later?"
Hon rycker på axlarna.
"If you want."
"Always."
Vi ler mot varandra. Hon vinkar hejdå till tjejen bakom kassadisken och vi går ut genom dörren. Precis utanför stannar jag henne. Jag ler lite mot henne innan jag drar in henne i en varm kram. Det kändes så bra och jag önskade att jag kunde ha henne så nära hela tiden. Jag drar in hennes doft genom näsborrarna.
"Hi!"
Hon fnissar men slår armarna om mig.
"Hi Liam."
"Is everything all right? What happened yesterday?"
Hon tar besvärat ett steg bakåt och bryter kontakten mellan oss.
"Nothing. Everything is fine."
"Jade! Tell me. Please." Hon tittar begrundande på mig och suckar.
"I´ve told you how Rolf is? Well he was waiting for me last night and there was a big row. He thinks it´s extremely embarrassing that I've written with someone over the net and then you come here! God forbid. Frida of coruse told them about our meeting at the cafe. That you wore sunglasses despite the rain and that I ran away. He thinks you seem very strange." Hon ler lite sammanbitet. "Then he hinted things and I screamed at him."
Hon tystnar och stirrar rakt ut I ingenting.
"What was it he hinted for things Jade?" Hon skruvar besvärat på sig men jag ser ett mörker I hennes ögon.
"When I asked you to say hello to the other ..." kommer det motvilligt från henne.
"Yes?"
"He asked who it was I greeted and I said it was friends to you. He asked if it was actually customers you fixed for me. I was so angry." Jag blir blek av raseri. Vad var det för sjuk människa egentligen? Han måste ju ha något fel någonstans?
"I screamed at him and rushed into my room and blocked through the door with a dresser. And half past five this morning I left the house through my window. And mom said nothing on the entire time. She just let him say all these things. She hates me Liam!" Hennes röst är bara en viskning och jag drar in henne I min famn igen. Hur arg jag än kände mig så var det viktigt att Jade kände sig trygg hos mig. Jag kunde inte börja vråla och slå sönder saker. Jag kunde inte ens söka upp den här sjuka människan som gjorde Jades liv till ett helvete. Men mitt huvud hade redan börjat spinna fantasier om vad jag skulle göra med honom om jag någon gång hade turen att möta honom.
"It´s okey Jade. Everything is going to be fine. But wait, Did you leave the house half past five in the morning? Through the window? Jade!" Jag stirrar chockat på henne. "You live on the third floor?" Jag blir blek när det går upp för mig att hon kunde ha skadat sig ordentligt om hon ramlat.
Hon skrattar lite.
"It´s okey Liam. I often use the window. There's a ladder on the wall right next to the window."
"You may never use that window again Jade! Do you understand?!"
"I have to use that window Liam. It´s you who don´t understand! Life is no bed of roses Liam! You must understand that." Jag blänger på henne och hon stirrar ilsket tillbaka. Jag visste att livet inte var en dans på rosor. Men förstod hon inte att hon kunde skada sig?
"You can hurt you! What if you fall?" Frågar jag svagt.
"Det skulle kanske vara det bästa." Jag förstår inte orden men jag ser smärtan i hennes ögon och kan inte låta bli att dra henne intill mig igen.
"Please Jade. You have to be careful."
Hon nickar.
"I promise. Can we please go and order some food now?" Hennes andetag sveper över min kind och det går en rysning genom min kropp.
"Yes of course. Where should we go?"
Hon hänger väskan bättre till rätta över axeln, slänger en sista blick på mig och börjar sedan gå längs trottoaren. Hon var så envis så det knappt var sant.
"Jade? Are you angry?" Jag ler.
"No. Just annoyed."
"Because of me?"
"Maybe."