midnightmemoriies.blogg.se

"Do you like the song?" Frågar han plötsligt. Jag tittar förbryllat på honom innan jag hör ett svagt ljud bakom mig. 

Plötsligt känns det mer och mer som nätterna när jag legat och knappat iväg meddelande till Liam. Våra seriösa samtal, alla de låtar vi tipsat varandra om och sen diskuterat i sönder.

Jag uppfattar genast texten, det var en låt jag hört till döds, inte för att jag hade haft mycket till val.

 

Let's go crazy crazy crazy till we see the sun

I know we only met but let's pretend it's love

And never never never stop not for anyone

Tonight let's get some

 And live while we're young

Oh oh oh oh oh oh oh

___________________________________________________________________________________________

 

  Jag rynkar pannan.

"One direction, right?"

"Yes I guess so. So what do you think?"

"Well, I guess it´s a quite good song. Not one of their best though."

"But you know them?"

"Well yes, Ellen, my stepsister, you know, and her friends love that group. But I didn´t know you listened to this type of music?" Jag höjer ett ögonbryn mot honom. Han skrockar igen som om jag missat något internt skämt igen.

"It happens sometimes. They are pretty big back home in England."

"Yeah I know that. So where do we go?" Jag vet inte ens varför jag frågar honom, det är ju inte direkt så att han kan veta vart vi ska ta vägen.

"I don´t know, It's you who live here, not me."

"Yes, I know. I don´t even know why I asked you." Jag ler snett mot honom.

"We could go to the hotel but I'd rather tell you about myself first, before you get to meet the lads."

"The lads?"

"Yes, my friends."

Det blev bara mer och mer för mig att ta in och jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera allt. Jag trycker tillbaka alla tankar som snurrar i mitt huvud. Jag skulle inte fundera över det förrän jag hört hela hans historia, sen skulle jag tänka över allt.

"So… My place then?"

"If that works for you? It´s not directly weather to sit in a park or go for a walk."

"Yes it works. There is no one home at the moment."

Jag märker att han blir lugnare av mitt svar men vägrar fundera över varför han inte vill ha någon alls i närheten när han ska berätta om sig själv.

"We're going to jump off at the next stop, then we will go a bit." Han nickar och jag trycker på stopknappen när vi börjar närma oss.

 

Bussen bromsar in och vi reser på oss. Folk stirrar på oss, eller framförallt på Liam. Jag gissar på att de tror att han är en ljuskänslig knarkare eller något och att det är därför han går runt med solglasögon en dag när regnet står som spön i backen. Jag kan inte låta bli att fnissa lite och Liam vrider på huvudet för att titta på mig. Jag skakar bara fortsatt fnissade på huvudet och knuffar lite på honom så att han ska gå framåt.

Busschauffören tittar på mig.

"Jag hoppas att allt löser sig för er, han var väldigt mån om att få komma på bussen." Jag tittar chockat på mannen som ler roat mot mig.

"Eh, ja det tror jag nog att det gör, tack."

Han rycker på axlarna och vinkar hejdå.

Jag rynkar förbryllat på pannan. Den här dagen blev bara konstigare och konstigare, det var då ett som var säkert.

"which direction?" Frågar han innan han börjar skratta åt sig själv. Jag stirrar på honom genom regnet. Höll han på att bli galen?

"Liam? Is everything alright?"

"Yes, yes everything is fine, actually it´s more than fine. Come on now, so we get this tell me all about yourself-talk over with!"

"Oh, if you say so." Jag börjar promenera och märker att Liam anpassar sina steg efter mina mycket kortare.

"How tall are you?" Undrar jag nyfiket.

"180 centimeters. And you? I thought you would be longer."

"Thanks for that. 172 cm."

Han rycker på axlarna och ler mot mig.

"That´s a perfect length."

Jag fnyser lågt. Visst.

 

Resterande tio minuter går vi tysta, djupt försjunkna i våra egna tankar. Jag är faktiskt så djupt försjunken i mina funderingar om vad han ska tycka om mitt hem och framförallt mitt rum att jag nästan missar rashuset jag bor i. Ytligt? Ja, men jag hade ju lovat mig själv att inte grubbla över vad han skulle berätta för mig förrän han hade gjort det. Det var ingen idé att försöka lista ut själv vad det var han undanhållit för mig. Det kunde vara tusen saker.

"Liam! Wait! It is in this house I live." Jag blir tvungen att ropa tillbaka honom för han har hunnit fortsätta ytterligare några meter innan jag kommer mig för att ropa.

"Oh" Han skrockar lågt igen och jag kan inte låta bli att le lite trots att mitt inre var en enda stor klump av nervositet.

 

Han tittar sig nyfiket runt när vi går upp genom trapphuset. Det var inget flådigt lyxhotell jag bodde i men det var ändå helt okej, faktiskt. Vi var fem personer i familjen vilket hade till följd att vi bodde i en hyffsat stor lägenhet trots allt. Allting var öppet med mycket luft, vitmålat och modernt. Mest av allt älskade jag ändå mitt eget rum som jag inrett själv.

Jag studerar honom noga när jag vridit om nyckeln och öppnat dörren. Jag kan föreställa mig att under de där solglassögonen tar hans ögon in allt, in i minsta detalj.

"You can hang your jacket here and put the shoes there. Are you wet?"

Han skakar på huvudet.

"But you are."

Jag rycker på axlarna. Jag var faktiskt dyngsur och skulle bli tvungen att byta kläder inom de närmaste minuterna om jag inte ville dra på mig en ordentlig förkylning. Nu när han har tagit av sig jackan ser jag hur vältränad han är. Jag undrar hur många timmar han spenderat på gym för att få den kroppen. Hans långärmade t-shirt sitter som en smäck på kroppen.

"I just put on some tea before I go and get changed. Are you hungry?"

"Maybe a little. But I do not know if I can get something down before I tell you about myself."

"Well ... You could start by taking off your sunglasses...." lockar jag.

Han skakar på huvudet och bryter ut i ett stort leende.

"No, go and put on some dry clothes first."

"Yes mom" muttrar jag och han skrattar åt mig.

 

Jag stirrar vilt in i garderoben. Vad skulle jag ha på mig? Vad var passande när han äntligen tänkte berätta sanningen om sig själv? En sanning jag inte ens visste behövde berättas. Jag trodde han hade varit helt ärlig under de här gångna månaderna, att vi visste allt som behövde veta om varandra. Jag biter mig i läppen igen och slår mentalt till mig själv. Jag måste verkligen sluta med det där. Allt bitande på läppen fick till följd att den svullnade upp. Det slutar med att jag drar på mig ett par tjocka tights och en stor myströja. Det fick duga.

Försiktigt tassar jag ut i köket men märker att det är tomt. Förbryllat fortsätter jag till vardagsrummet. Han har ögonen fästa på våran fotovägg. Jag rodnar, där satt en hel del mindre vackra bilder om man säger så. Det var inget jag ville att han skulle se.

 

"You´re beutiful, do you know that?" Rösten är låg och jag hör att han verkligen menar det. Det spritter till i magen och jag rodnar igen. Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga så jag ställer mig bara tyst bredvid honom och studerar fotografierna precis som han gör. Vad såg han? Såg han det som det var meningen att han skulle se? Eller såg han sanningen? Såg han en lycklig, sammansvetsad familj? Eller såg han en familj på fyra personer och så… jag? Jag biter mig i läppen igen.

"You had to stop doing that." säger han lågt utan att titta bort från väggen.

Jag skrattar lite ansträngt.

"The tea is ready." Jag går ut från vardagsrummet och in i köket. Mina händer darrar när jag häller upp vattnet i kopparna och jag blir tvungen att ta några djupa andetag innan jag kan fortsätta. Trots vad han sagt om att inte kunna få ner något brer jag snabbt några smörgåsar. Jag hade skippat lunchen eftersom jag trodde att vi skulle fika på caféet.

"Do you need any help?" Hans röst är låg men bär ändå fram helt klar där han står borta vid dörren.

"No thanks. It´s fine. I'm finished now."

Jag ska precis lyfta upp brickan när han schasar bort mina händer och själv lyfter upp den.

"Where should I put it?"

 

Jag hade bestämt mig för att det var lika bra att vi stängde in oss på mitt rum, I fall någon skulle dyka upp här hemma. Och eftersom Liam inte verkade vilja träffa andra människor var mitt rum antagligen det bästa alternativet. Av alla rum i huset tyckte jag bäst om mitt eget, inte bara för att hela rummet utstrålade mig eller för att det var här jag spenderade den mesta av min vakna tid, nej jag tyckte bäst om det här rummet för att det var här jag hade kunnat vara helt och hållet mig själv under de timmarna jag ägnat åt att skriva med Liam. Jag undrar nervöst vad han ska tycka. Jag hade berättat allt om min hemliga passion för honom, fotografering. Mitt hjärta dunkar fortare ju närmare vi kommer. Två dörrar kvar att passera. Marcus och Ellens. Liam stannar chockat till vid dörren bredvid min. Varenda centimeter av dörren är täckt av det där pojkbandet. Jag hör en häpen fnysning och ler.

 

"She´s pretty obsessed." konstaterar jag torrt.

"I can see that. How old was she now again?"

"She turns seventeen this year." Jag himlar med ögonen. "I think she should concentrate on the real life instead of stalking five ridiculous popstars who don´t even know she exists. I have nothing against fangirling in small doses but how these fans of one direction behave. That´s crazy! Poor guys. Can you imagine not having a minute to yourself without several million people know where you are and what you are doing?" Jag blänger på Ellens alla planscher.

 

"Actually I can." mumlar han och jag förstår till en början inte om jag hört rätt.

"You can?" Jag ser förbryllat på honom. Vad menade han?

"I think it´s time you find out who I am." Jag sneglar nervöst på honom och öppnar dörren in till mitt rum. Jag hade varit så spänd på vad han skulle tycka om mitt rum men nu är vi nog båda alldeles för nervösa för att bry oss om värdsliga ting som inredning, istället visar jag honom bara var han kan sätta ner brickan innan jag ställer mig med armarna i kors och tittar uppfodrande på honom. Det går en minut och två minuter. Vid den tredje börjar jag trumma otåligt med foten. Jag tyckte inte om att behöva vänta. Det gjorde mig alltid nervös. Han ler roat mot mig.

"So… Jade. Please don´t tell this to anyone else. You have to promise that you won´t tell anyone! It must remain between us, but I trust you. Okey?"

_______________________________________________________________________________________

Tadadam.... Kapitel tre gott folk! Nu får snart Jade reda på vem Liam faktiskt är. Hur tror ni hon reagerar på hans avslöjande?

 

Och en fråga till er; Hur hade Ni reagerat om ni fått reda på att personen ni pratat med under flera månader visar sig vara en av medlemmarna i One direction?

 

xx

♥