"I think it´s time you find out who I am." Jag sneglar nervöst på honom och öppnar dörren in till mitt rum. Jag hade varit så spänd på vad han skulle tycka om mitt rum men nu är vi nog båda alldeles för nervösa för att bry oss om värdsliga ting som inredning, istället visar jag honom bara var han kan sätta ner brickan innan jag ställer mig med armarna i kors och tittar uppfodrande på honom. Det går en minut och två minuter. Vid den tredje börjar jag trumma otåligt med foten. Jag tyckte inte om att behöva vänta. Det gjorde mig alltid nervös. Han ler roat mot mig.
"So… Jade. Please don´t tell this to anyone else. You have to promise that you won´t tell anyone! It must remain between us, but I trust you. Okey?"
_____________________________________________________________________________________
Jag höjer förbryllat på ögonbrynen. Vad var det här? Det kändes som att han inte var långt ifrån att plocka fram värsta tystnadspliktdokumentet som jag skulle vara tvungen att skriva under innan han kunde delge mig sin hemlighet. Vad kunde vara så speciellt att jag inte fick berätta det för någon annan? Att jag var tvungen att lova att inte ett ord skulle komma över mina läppar? Men istället för att plocka fram dokumentet jag nästan förväntar mig, gör han något jag har väntat på sedan jag först sprang in i honom på caféet. Han tar av sig först kepsen och sedan solglasögonen.
Jag försöker ta in bilden framför mig och undrar ett ögonblick över varför han varit så rädd för att visa sitt ansikte för mig och för alla andra. Tanken att han dolt sitt ansikte för att han är för snygg för sitt eget bästa rusar faktiskt genom mitt huvud. Men sen rynkas min panna. Var hade jag sett honom förut? Hade jag sett honom förut? Vad var det för befängd tanke, hur skulle jag kunna ha träffat honom förut? Det kunde jag väl omöjligt ha gjort. Det borde jag om något ha kommit ihåg. Man glömde inte det där ansiktet när man väl sett det en gång, så kändes det i alla fall. Sen börjar min hjärna spinna. Live while we are young. Låten på bussen… hans fråga om jag tyckte om den. Planscherna… Planscherna på Ellens dörr, ja planscherna som täckte hela hennes rum. Ett ansikte träder fram extra tydligt och överskuggar alla andra. Jag tar ett hastigt steg bakåt och stirrar chockat på honom.
"No.. Ahah. No no no."
När han ser mitt panikslagna ansikte sträcker han ut händerna mot mig.
"Jade"
"No. Don´t touch me! Please tell me this is a joke. Please!"
"It´s not a joke Jade. I´m sorry."
"Are you sorry? ARE YOU SORRY LIAM? You have been laying to me all this time. All your dreams… You already live your fucking dream! It´s not fair!"
"What is not fair? We work really hard, Jade!"
Jag kan bara stirra på honom medan jag känner hur mina tårar rinner. Trodde han att jag syftade på deras karriär? Han hade fel. Han kände mig inte alls om det var vad han trodde. Allt jag tänkte på var att han när som helst kunde försvinna iväg, börja dejta en super modell, köpa ett slott men framförallt, han kunde lämna mig bakom sig. Han var för guds skull Liam Payne. Och just i det ögonblicket går det dessutom upp för mig att jag kallat honom löjlig så sent som för tio minuter sedan. Jag brister ut i höga snyftningar och slår händerna för ansiktet. Plötsligt känner jag två starka armar omsluta mig. Jag snyftar mot hans bomullsklädda bröstkorg och lämnar säkerligen långa snorränder efter mig. Han stryker mig rytmiskt över ryggen samtidigt som han nynnar lågt för mig.
"Tell me why you´re sad."
"I… I ca…call you ridiculous."
Jag känner hur hans kropp skakar av undertryckt skratt och kniper ihop ögonen ännu mer. Skrattade han åt mig? Jag försöker dra mig loss från hans omfamning men känner hur hans armar späns i protest.
"No, let me hold you." Hans röst är raspig och jag känner hur en rysning fortplantar sig genom min kropp. Automatiskt slappnar jag av och sjunker djupare in i hans famn. Det kändes så bra. Jag kommer på mig själv med att hoppas att det här ögonblicket ska vara förevigt. Nej, nej! Vad höll jag på med? Liam var min vän, ingenting annat. Hur kunde jag ens tänka i andra banor? Jag Fick inte tänka i andra banor. Han var Liam Payne för guds skull. Jag vet inte hur många gånger jag står där och upprepar det för mig själv när det plötsligt går upp för mig. Liam Payne. Jag stod i Liam Paynes armar.
"You´re Liam Payne." säger jag chockat. Han stelnar till.
"Errh, yes. I thought you had figured it out already ten minutes ago?"
"Well… I had, but it was not up for real for me until now I guess. Oh my god." Jag börjar darra okontrollerat. Inte ens hans låga nynnande eller långsamma smekningar över min rygg kan få darrningarna I min kropp att avta, eftersom det är han som är orsaken till dom.
"I think you need some tea and something to eat, don´t you think?"
Jag nickar medhållande. Té. Något att äta. Det var precis vad jag behövde. Jag sätter mig fortfarande darrig i sängen och drar upp knäna mot magen samtidigt som jag slår armarna om dom. Det var mitt sätt att skydda mig själv från hot utifrån. Jag studerar Liams alla rörelser där han rör sig runt tébrickan. Han sticker en kopp té i handen på mig innan han återvänder till brickan igen. Jag får en känsla mer än ser att han tycker det är jobbigt med min blick så stint fäst på honom. Rodnande möter jag hans blick när han tittar upp mot mig.
Det här var vad jag allra minst hade väntat mig. Jag hade aldrig i mina vildaste fantasier ens kunnat föreställa mig det är utgångsläget. Liam, min Liam var en av världens mest berömda superstjärnor. Det ändrade allt. Och då slår det mig. Han var inte bara min. Han tillhörde flera miljoner skrikande tjejer. Tjejer som älskade honom. Tjejer som skulle offra sina bästa vänner för en kram från honom. Tjejer som garanterat visste mer om honom än vad jag någonsin skulle få göra. Det är inte sant, viskar en röst inom mig. Du vet alla hans hemliga drömmar och förhoppningar. Sådant andra omöjligt kan veta. Men vad var egentligen sant? Vad hade han menat av allt han berättat för mig. Han hade skrivit att han ville bli låtskrivare, producera musik. Men gjorde han inte det redan, egentligen?
Herregud om Ellen fick reda på att Liam Payne vandrat över vårat golv. Åh gud, Liam var en av hennes favoriter. Liam och Zayn.
"You´re her favorite you know." säger jag lågt.
"Who´s favorite?" Han sneglar på mig.
"Ellens. She loves you. If she found out that you have been in this house, she would probably ... well, I don´t know ... Faint maybe." Det var en mild underdrift men jag visste inte hur jag skulle förklara för honom hur besatt hon faktiskt var.
_________________________________________________________________________________________
Heej! Eftersom det här kapitlet visade sig bli så långt har jag valt att dela upp det i två delar för att det inte ska bli så jobbigt att läsa. Det här är alltså del ett och alldeles snart dyker del två upp!
Kan i alla fall säga så mycket som att jag inte är helt hundra nöjd med det här kapitlet och det känns ganska jobbigt att publicera det, men ja... Jag har aldrig riktigt funderat över hur jobbigt det faktiskt kan vara att låta någon läsa ens texter.
xx
♥