midnightmemoriies.blogg.se

"You´re her favorite you know." säger jag lågt.

"Who´s favorite?" Han sneglar på mig.

"Ellens. She loves you. If she found out that you have been in this house, she would probably ... well, I don´t know ... Faint maybe." Det var en mild underdrift men jag visste inte hur jag skulle förklara för honom hur besatt hon faktiskt var.

________________________________________________________________________________________

 

Jag stirrar ner på témuggen i min hand. Ellen skulle verkligen flippa ut om hon fick reda på det här. Att den personen jag spenderat fem månader med att skriva till inte var någon mindre än Liam Payne. Ett ögonblick får den tanken mig nästan att le men sedan darrar jag till. Jag ville inte erkänna det men tanken gjorde mig rädd. Jag orkade inte med ytterligare ett bråk som hon ändå skulle vinna. Inte för att jag kunde förstå vad som skulle finnas att vinna i ett bråk om att Liam Payne varit i det här huset, men hon lyckades alltid gå segrande ur alla strider. Hon lyckades alltid att få mig att känna mig värdelös, värd mindre än grusen under hennes fötter. Möjligtvis skulle det vara Liam som var priset då. Men den tävlingen hade jag ingen möjlighet att vinna ändå, vare sig Ellen var inblandad eller inte. Ellen var allt jag inte var. Snygg, fotomodells lång, populär, massor av vänner, duktig på allt. Hon hade en familj som älskade henne. Till och med min egen mamma tyckte bättre om Ellen, det var jag helt säker på. Det hade jag sett bevis på så många gånger att jag tappat räkningen. Ellen fick alltid precis vad hon ville ha. Hon fick göra som hon själv ville. Henne lyssnade mamma och Rolf på medan dom för det mesta bara ignorerade mig. Fick Liam möta Ellen skulle han falla pladask, det var jag också helt säker på.

"A penny for your thoughts." han ler osäkert mot mig.

Jag skakar på huvudet.

" I don´t think you would want to know what goes on in my head right now." säger jag långsamt.

"I always want to know what goes on in your head Jade." Han tittar allvarligt på mig och jag rodnar.

Var skulle jag börja någonstans? Att jag försökte para ihop honom med den styvsyster som avskydde mig. Att min familj inte tyckte om mig. Att jag var så rädd för att förlora honom att jag hade en hård knut i magen av oro? Vad skulle jag berätta för honom? Vad Kunde jag berätta för honom? På nätterna, på andra sidan datorskärmen, skyddad. Då kunde jag berätta allt för honom. Men nu? Ansikte mot ansikte? Jag tror inte att jag kan det.

"I can´t. It feels ... It feels like I don´t know you anymore."

Han ser sårad ut.

"I´m sorry. But I'm still the same person you talked to in five months. I'm just ... a little more now."

"Yes and It´s that little bit more that scares me." säger jag ärligt.

"Okay, let's start with that. Your reaction to my secret was not what I was expecting."

Jag rycker på axlarna. Vad hade han förväntat sig? En skrikande galning som svimmade? Istället fick han en tjej upplöst i tårar.

"That you were Liam Payne was the last thing I had expected although now in retrospect is pretty obvious."

"Why is it obvious?" Han tittar nyfiket på mig.

"Firstly, your first name. You just have chosen another last name in chat, right?" Han nickar.

"Also, I know you have traveled around the world these months. And you told me that you were working with music. but you said you work with other things than what you really would like to be doing, writing songs and producing. Is that true?"

"No. No it's not true. I love to perform. But I couldn´t tell you what I really was doing, So when I was talking to you, I got it to sound like I was involved with lighting and such stuff. But I would really love to write and produce music. When the band split sometime I don´t think I'm going to focus on a solo career, but instead focus on songwriting. That´s my dream."

"Oh"

Han ler mot mig.

"It is none other than the lads, and now you, who know of my plans."

Right… the lads. De andra bandmedlemmarna. Händer det här på riktigt? Jag var faktiskt inte så säker.

 

"Do you want to meet them?" Frågar han plötsligt.

"Who?"

"The lads."

"Oh. I… I don´t think so. Not right now at least." Han tittar förvirrat på mig och jag börjar fundera över om det överhuvudtaget hade hänt att någon hade tackat nej till att möta den fullskaliga ligan av one direction medlemmarna.

"Why? I don´t understand. Are we that bad in your eyes?"

Jag spärrar upp ögonen. Nej… nej självklart inte. Hur kunde han ens tro något sådant.

"No, of course not. It´s just… to much right now. And there is more than enough with you at the moment. I hope you understand. I should love to meeting them, but not now." Jag rodnar. Såklart. Säg det tillfälle jag inte rodnade vid. Liam ler i alla fall lättat mot mig efter min förklaring.

"Oh, I get it. It´s okey, you can meet them another day."

Jag nickar lättat, Glad att han förstått mig.

"They are very curious about you, you know."

"Oh. Have you told them about me?" Det förvånade mig faktiskt. Ännu mer förvånad blir jag när han brister ut I skratt.

"It´s been a little difficult for them to avoid it if you say so. You can´t keep something like that secret when you live as close as we do. Moreover, I sat with my nose in the computer like all the time..." Han rodnar faktiskt vid det avslöjandet och än en gång spritter det till I bröstet på mig. Han var så vacker. Och jag var verkligen tvungen att sluta tänka i de banorna. Han var en ouppkomlig dröm. Han var förbjudet område, så var det. Men det var tillåtet att tycka att han såg bra ut, det gick liksom inte att undgå. Jag var dessutom glad över att hans hår var på väg tillbaka igen. Ett sådant avslöjande för mig själv får mig att le, det var så värdsligt på något vis. Här hade det visat sig att min bästa vän, ja jag vågade nästan kalla honom det – var Liam Payne och så satt jag och funderade över hans hår av alla saker? Jag möter hans blick och ler svagt. En stund sitter vi bara mitt emot varandra och tittar på den andre. Tar in allting som hänt.

"For how long are you home alone?"

"Some hours."

 

Resten av eftermiddagen spenderar vi sittandes i min säng, pratandes om allting mellan himmel och jord, precis som vi gjort under de senaste månaderna på vars en sida om en datorskärm, på vars en sida jordklotet. Han hade så många åsikter att det fick mig att skratta lite åt honom men samtidigt kunde jag inte låta bli att beundras av det. Han var så mogen och säker. Han fick mig att verkligen fundera och reflektera över ämnena vi diskuterade. Jag visade honom mina bilder. Jag visade honom sådana bilder jag aldrig visat någon annan förut. Alla bilder berättade en historia och Liam rynkar ofta pannan vid mina förklaringar, antagligen för att de varken är vackra eller lättsamma. De flesta bilderna är istället ganska mörka.

 

"Tell me about yourself." säger han plötsligt.

"You already know everything about me." protesterar jag.

"No, I mean the whole story, the Real story. Tell from the heart."

Jag tittar osäkert på honom. Ville han verkligen veta min dystra och tråkiga historia? Varför? Jag tror han ser frågan i mina ögon.

"You mean a lot to me. I want to know everything there is to know about you. I want to be there for you if you want me here. I want to help you if you let me."

Jag känner hur mina tårar börjar forsa och han drar in mig I en varm omfamning.

 

_____________________________________________________________________________________

 

Del två på kapitel fyra, mina vänner!

Jag kan dessutom avslöja att kapitel 5 kommer att vara ur Liams perspektiv och det vill ni inte missa! ;)

 

xx

♥