"Tell me about yourself." säger han plötsligt.
"You already know everything about me." protesterar jag.
"No, I mean the whole story, the Real story. Tell from the heart."
Jag tittar osäkert på honom. Ville han verkligen veta min dystra och tråkiga historia? Varför? Jag tror han ser frågan i mina ögon.
"You mean a lot to me. I want to know everything there is to know about you. I want to be there for you if you want me here. I want to help you if you let me."
Jag känner hur mina tårar börjar forsa och han drar in mig I en varm omfamning.
___________________________________________________________________________________________
Jag håller den darrande flickan I mina armar medan hon berättar sin historia för mig. Jag hade längtat efter det här, att möta henne på riktigt. Att kunna vila min blick på henne när jag ville, att känna hennes doft bara jag var tillräckligt nära, att höra hennes hjärta slå. Jag hade trott att jag kände henne. Det gjorde jag inte. Hur hon reagerade på allt nytt hon fått reda på… Allt hon sa. Allting förvånade och överraskade mig ständigt. Hon var inte som jag hade föreställt mig henne. Hon var bättre. Så mycket bättre. Jag trycker henne hårdare intill mig och känner mig hel. Komplett. Som om det varit något som fattats under alla år men äntligen hittat hem igen. Men allt var inte bra med Jade. Hon var så sårad av livet. Hon hade ett mörker inombords som bara visade sig i hennes bilder. Bilder som bara jag hade fått se. Jag vill bidra till att lysa upp hennes värld men funderar över om jag bara gjort allting värre genom att dyka upp så här konkret. Hon hade inte sagt något men jag förstod att hon var rädd för att jag bara skulle försvinna och lämna henne kvar här. Och hon hade rätt. Det var precis vad som skulle hända. Om bara en vecka var jag tvungen att resa vidare med de andra, utan en aning om när jag skulle ha möjlighet att komma tillbaka till henne. Jag suckar tungt. Varför var livet så orättvist? Varför hade vissa allt medan andra saknade det mesta? Jade saknade inga materiella saker, hon saknade inte ens en familj. Men den familj hon hade… Hon dög aldrig, Var aldrig bra nog för dom. Sådant mådde ingen bra av att veta. Dessutom hade hennes pappa lämnat henne. Hon kände sig övergiven, oönskad. Jag tyckte så synd om henne. Jag funderar på hur jag ska kunna göra henne glad. Lycklig. Men förstår att det bästa förmodligen är att bara finnas här för henne. När hon har berättat färdigt är hon helt utmattad. Hon somnar med huvudet mot min axel. Det ger mig tid att studera hennes vackra ansikte. Hon var så vacker. Hennes ögon fick mig att glömma allting annat. När hon tittade på mig var det bara hon som existerade i mina tankar.
Nästa gång jag slänger en blick på klockan stelnar jag till, 17.28. Jade hade sagt att hon var ensam hemma i ett par timmar. Vi hade varit på hennes rum i fyra timmar. Hennes familj var garanterat på igång om det inte var så att de redan var här. Det skulle vara katastrof om dom fick se mig. Det fick absolut inte hända. Jag skakar henne försiktigt och hon slår yrvaket upp ögonen. Jag kan inte låta bli att le mot henne trots att jag är så stressad över klockan.
"Jade, I have to go. The time is 17:28. Your family is coming home, and they can´t see me here. I'm sorry."
Hon ryster yrvaket på huvudet som för att klarna tankarna. Hennes ögon smalnar när hon fäster sin blick på mig tills hon antagligen minns allting som hänt under dagen. Hon rodnar.
"Have I been asleep long? You should have woken me." Hon tittar irriterat på mig.
"You looked very peaceful." Jag ler mjukt mot henne.
"I guess it was because of you. Having you near have a calming effect on me."
Det förvånar mig att hon vågar berätta det för mig. Det hade inte tagit många minuter att förstå att hon var en person med svårt att visa känslor. Men jag antar att barriärerna hade rivits ner idag mellan oss under tiden hon berättade sitt livs historia. Kanske skulle de vara uppbyggda på nytt imorgon.
"Are you coming with me a little bit down the road? Any of the other comes and picks me up." Jag ser hur hon spänner sig och skyndar mig att tillägga att hon inte behöver träffa dom. Det hade aldrig hänt att någon inte ville träffa de andra bandmedlemmarna. Även om man inte ens var ett fan av oss brukade man tacka nej till det, alla ville kunna berätta att dom träffat självaste One direction. Jade överraskade mig ständigt.
"Oh, of course I´m going with you. And thanks."
________________________________________________________________________________________
Hej kära vänner! Även det här kapitlet delar jag in i två delar. Allt för att det ska bli smidigare att läsa för er. Vet hur jobbigt det kan vara med alldeles för mycket text på en och samma gång! Så även del två kommer alltså att vara ur Liams perspektiv!
xx
♥