"Alright, let´s go then." Tvekande sträcker hon ut en hand mot mig för att hjälpa mig upp från sängen. Utan minsta tvekan tar jag den. När hon vill dra den till sig igen håller jag kvar den i protest några sekunder längre än nödvändigt. Jag ser att hon ler i smyg åt det. Det får innehållet i min mage att dansa tango.
__________________________________________________________________________________________
Jag sätter på mig kepsen och solglasögonen igen. Jag önskade att jag inte behövde göra det, men det var nödvändigt. Vår vistelse i Sverige skulle hållas hemlig så länge det bara gick. Vi höll på att spela in ett par låtar som ingen visste om. Det skulle bli en överraskning till fansen för att dom alltid fanns där för oss. Att dom hade tagit oss dit vi var idag.
"Is it still raining?" Jag rynkar på pannan och ser hur hon återigen ler åt mig.
"I think so, but just a little. Not like before. Why? Don´t you like the rain?"
"No" Jag ryser. "Rain can destroy so much. It can add entire towns under water. Moreover, it is so unequally divided."
Fanns det verkligen någon som kunde tycka om regn? Tydligen fanns det åtminstone en person. Och hon stod precis framför mig. Hennes ögon glittrar när hon drar på sig sin gråa regnjacka och trycker fötterna i ett par knallgula gummistövlar. Jag kan inte låta bli att skratta åt hennes iver. Hon tittar på mig med rynkade ögonbryn.
"You know. Rain is good. It washes away the dirt and makes everything grow. The world is never so beautiful as just after a rain."
Jag rynkar förbryllat på pannan. Stämde det? Kanske var världen aldrig så ren och fri som efter ett regn. Men det var fortfarande orättvist fördelat. Vissa länder fick fortfarande alldeles för mycket av det värdefulla vattnet medan andra inte fick tillräckligt för att ens klara dagen.
Jag följer efter henne ut från lägenheten samtidigt som jag snabbt räknar i huvudet. Jag visste att hon hade påsklov den här veckan, idag var det tisdag vilket innebar fem hela dagar när hon inte hade något annat att göra än att umgås med mig. Jag ler lite snett. Nu var jag kanske för snabb för mitt eget bästa. Hon hade kanske en massa att göra. Hon Ville kanske inte spendera hela dagarna med mig. Jag var ju dessutom själv här för jobbets skull och inte för mitt eget nöjes skull. Åtminstone inte hela tiden.
"Do you have much planned for the day who is left of your vacation? Or do you kind of have time to spend a few hours a day with me too?" Jag ler nästan osäkert mot henne, orolig över hennes svar.
Hon ler.
"I have type nothing better for me, so I guess you'll do. I have some homework but I think I can do them pretty fast."
Hon retades med mig.
"Then you'll take the opportunity to do them when I record so we can get together when I'm off." Hon rodnar men nickar. Hon såg… Glad ut. Glad över att jag ville träffa henne igen. Hon förstod inte hur svårt jag skulle få att lämna henne. Vi har bara kommit en liten bit längs gatan när vi hör röster och hon slänger en blick bakåt. Hon tar min hand och börjar springa.
"Jade, what is it?"
"Marcus and Frida. They must not see us." Hon ser panikslagen ut och jag länger på stegen men är egentligen inte orolig. Ingen kunde se något i det här regnet. Jag tar till och med av mig mina solglasögon när vi saktat ner ett halvt kvarter bort. Jade stönar tyst och tar sig för sidan och jag flinar mot henne.
"Are you in such a bad condition?" Hon blänger på mig innan hon bryter ut I ett stort leende och hoppar rakt I en vattenpöl precis bredvid mig. Den måste ha varit djup. Jag känner hur det stänker vatten över hela mig och flämtar till. Gjorde hon just det där?
"Oh!"
Snabbt bestämmer jag mig. Jag stoppar ner hela foten i pölen och börjar sparka vatten på henne. Hon skrattar häpet. Snart hoppar vi runt och stänker vatten på varandra, det var som att vi var barn på nytt, utan ett enda bekymmer i våra liv. Till slut blir jag trött och fångar in henne i en våt omfamning. Hennes hår ligger klistrat intill huvudet, men hennes ögon har aldrig strålat så klart. Jag ler mot henne och känner hur stämningen förändras. Luften blir svårare att dra ner i lungorna. Andetagen blir ytligare. Jag kramar henne lite hårdare och hon stirrar på mig med vidöppen mun. Hennes tunga glider ut som för att fukta de redan blöta läpparna. Mina ögon följer uppmärksamt resan den gör från ena sidan till den andra och snabbt trycker jag mina läppar mot hennes. Då tar hon plötsligt ett steg bakåt och börjar flacka med blicken. Trots att det svider så förstår jag henne. Vi hade precis träffats. Vi var bara vänner. Det var för tidigt. Men det hade känts så rätt att bara trycka läpparna mot hennes i just det ögonblicket. Jag känner hur mina läppar bränner efter beröringen av hennes mun. Det hade varit över så snabbt. Det kunde faktiskt knappt räknas ens, varför rusade då mitt hjärta i hundranittio? Varför andades jag som om jag sprungit ett maratonlopp? Hur kunde hon ha den påverkan på mig? Ingen hade någonsin haft det förut. Jag hade haft ett flertal flickvänner som jag tyckt mycket om, men ingen av dom hade lämnat så stort avtryck som Jade och jag hade bara träffat henne face to face ett fåtal timmar. Jag möter hennes stora uppspärrade ögon och mina läppar formar långsamt ordet ”sorry”. Hon skakar långsamt på huvudet. Tog hon inte emot ursäkten? Hade jag förstört allting nu?
"There's nothing to apologize for!" Hennes läppar formar orden men det kommer inget ljud. Det gör inget, jag förstår henne ändå. Jag ler lättat. Jag var förlåten.
"You would tell me why you looked so troubled before." Hennes röst är en aning darrig och hon får harkla sig lite en gång. Jag nickar och börjar berätta. Hon säger inget under hela tiden, stirrar bara rakt ut i ingenting. När jag har berättat färdigt ser jag på henne. Hon stirrar fortfarande rakt ut i luften.
"Rumors are the worst there is. But Harry and Louis should not bother them. They should trust themselves and you. If they have such a strong friendship should they not let something like that come between them. You can´t always let the opinions of others affect your whole life." Hon säger det så bestämt som att hon kommit fram till detsamma för sig själv.
Det svänger in en bil på gatan och stannar en liten bit bort från oss. Jag känner igen den. Det var bilen vi fick använda oss av nu när vi var i Malmö. Harry var här.
"It´s Harry." Jag ser hur hon sneglar mot förarsätet innan hon biter sig i läppen.
"Why Harry?"
"He can control himself." Jag flinar. "Can I hug you?"
"Oh, of course, whenever you want." Hon rodnar och jag ler nöjt. Jag skulle ta henne på orden. Jag lägger mina armar om henne och hon borrar in huvudet under min haka. Det går en rysning genom min kropp när hennes kalla näsa finner min halsgrop. Jag ville aldrig släppa henne igen. Tillslut blir jag ändå tvungen till det eftersom himmelen öppnar sig på nytt.
"Liam! Get in the car so you don´t get sick. You must return to the hotel and put on some dry clothes." Hon tittar strängt på mig och jag kan inte låta bli att le.
"But, what about you? Should we drive you back home?"
Hon skakar på huvudet.
"The rain does not bother me. Go now."
"See you tomorrow then. Eh and I'll will probably call you tonight too." Hon ler och höjer handen till farväl. Jag vinkar på henne innan jag glider in på passagerarsätet bredvid Harry.
__________________________________________________________________________________________
Del två! Kan ni gissa ur vems perspektiv kapitel sex kommer utspela sig? ;)
xx
♥