midnightmemoriies.blogg.se

"Yeah ... She was just so shocked." han blänger på mig igen och jag undrar om det varit något han bara anförtrott mig. Jag skäms nästan, men bara nästan. Jag skulle inte ha någon förutfattad mening om den här tjejen men förmodligen gick hon på något och hade bjudit Liam på det också. Han hade ju verkat helt snurrig de första minuterna i bilen.

"Oh"

"I'll just call her and see that she got home safely."

_________________________________________________________________________________________

 

Jag såg bilen försvinna och sjönk ner på trottoaren. Regnet verkligen vräkte ner, men det gjorde också att ingen kunde se mig. Liam Payne… Liam Payne. Herregud. Jag hade dessutom varit mindre än sex meter ifrån Harry Styles. Hur galet? Mina tankar irrar tillbaka till Liam igen. Allting kretsade runt honom nu. De där sista timmarna vi bara legat på sängen och pratat… det kändes precis som vanligt då. Som det gjort varje natt när vi suttit och skrivit till varandra. Han hade fått mig att berätta om mitt liv. Tell me from the heart. Jag hade verkligen gjort det. Jag märkte att han blev upprörd men slutade inte. Jag hade aldrig visat mina känslor så öppet för någon förut. Han var som en saknad pusselbit i mitt liv. Mina fingrar vidrör darrande mina läppar. Jag hade inte visat honom hur hans läppars beröring hade påverkat mig. Hade jag någon gång varit nära att svimma så var det då. Det hade svartnat för mina ögon. Liam Payne hade… hade Kysst mig. Nej det hade han väl inte, men kanske om jag inte hade brutit kontakten mellan oss redan efter en halv sekund? Skulle han försöka igen eller hade jag avskräckt honom? Åh, jag ville så gärna att han skulle göra det igen, jag hade bara blivit så chockad över att han gjort det. Det hade blivit kortsluttning i min hjärna. Jag ler darrigt, vätan började gå igenom kläderna nu. Men det gjorde mig faktiskt inget, men jag ville inte bli sjuk när jag hade en hel vecka att spendera med Liam. Jag ler lyckligt. Han ville träffa mig igen! Med ett ryck är jag uppe på benen igen och på väg hem. Jag visste inte vad jag skulle säga till min familj. Något var jag ju tvungen att hitta på. Jag rycker på axlarna. Förhoppningsvis skulle jag hinna låsa in mig i badrummet innan dom hann upptäcka att jag var hemma och så kunde jag ta den här diskussionen imorgon.

 

 

Jag hör upprörda röster i vardagsrummet när jag tyst smugit in genom ytterdörren.

"Frida sa att det kom in en kille på caféet som Jade pratade med, sen sprang hon och han följde efter henne!"

"Men var är hon nu? Är det ingen som sett henne?" Är det min mammas röst som kan låta så upprörd? Jag spärrar upp ögonen, hade hon faktiskt varit orolig för mig?

"Den sabla ungen! Hon kan inte bete sig såhär, Marika du måste prata med henne. Hon skämmer ut hela familjen med att stämma möte med någon random kille från gud vet var."

"England. Han är från England Rolf." Min mammas röst är låg och utan pondus.

"Jag bryr mig inte. Prata med henne. Ellen skulle Aldrig…" Ungefär där slutar jag lyssna på konversationen. Jag undrar hur mamma har tänkt lägga fram det här för mig. Hon hade nämligen träffat min pappa på ungefär samma sätt. Han och Liam var dessutom båda från England. Jag ler nästan hånfullt när jag tänker på det. Historien upprepar sig.

På tysta fötter tassar jag genom hallen och vidare till mitt rum, snabbt hugger jag tag i lite torra myskläder innan jag rusar över till badrummet. Det heta vattnet får långsamt mina spända muskler att slappna av. Jag rycker till när någon plötsligt bankar på dörren.

"Jade kom genast ut!" Det är Rolfs arga röst.

"Pappa, låt henne duscha färdigt för guds skull." Jag kan nästan se Marcus himla med ögonen. Innan Frida kom in i bilden hade vi faktiskt hör och häpna varit bra vänner. Men nu kunde jag inte berätta något för honom eftersom jag inte visste hur mycket han förde vidare. Och nådde det Frida visste snart hela staden om det.

"Skynda dig bara!" Vrålar han.

"Absolut." väser jag mellan tänderna. Inte.

Det kunde inte bli värre ändå. Han var redan arg och det skulle inte förändras om jag så stått framför honom för tio minuter sen. Jag kunde lika gärna njuta riktigt länge av min dusch, för jag visste att jag antagligen skulle få mina fiskar varma sen. Gott och väl trettio minuter senare öppnar jag badrumsdörren och kikar ut. Jag stelnar till när jag ser Rolf sittandes på en stol rakt utanför.

"Tv-rummet nu!"

"Men…"

"Nu!" Hans ögon är smala springor.

"Jag ska bara lägga mina kläder i tvätten först. Är det tillåtet?"

"Inte den tonen Jade."

Jag biter ihop tänderna och stegar sammanbitet förbi honom. Under hans övervakande blick slänger jag kläderna i tvättmaskinen, plockar upp ytterligare några plagg och slänger in även dom innan jag tillslut trycker på start. Hela tiden trummar han irriterat med foten. Jag har lust att snäsa av honom med att det inte går fortare för att han står där, men till min stora lycka klarar jag av att förbli tyst. Mamma sitter blek i soffan med blicken stint fäst på tv:n. Hon giter inte ens lyfta blicken och titta på mig. Bredvid henne sitter Ellen med benen elegant korsade. Hon ser road ut. Hon vet vad som väntar. Hon skulle bara veta. Hon skulle bara veta vem som stått i det här rummet för bara någon timme sedan. Jag kan inte låta bli att le lojt mot henne, det var nästan lite synd om henne faktiskt. Hon höjer förvånat på ett av hennes perfekt noppade ögonbryn. Jag ställer mig med korsade armar i dörröppningen.

 

 

"Ni ville prata med mig? Om vad?"

"Du vet om vad!" Det är Ellen som öppnat munnen.

"Jaså?" Frågar jag ointresserat. Jag ser hur irriterad hon blir av mitt ointresse. Jag bara står där med ett litet leende.

"Den här killen du har skrivit med de senaste månaderna…. Träffade du honom idag?" Rolf blänger på mig.

"Ja det gjorde jag. Jag är förvånad att Frida inte har sagt något." jag tittar menande på Marcus som faktiskt rodnar. "Hon var på samma café som oss."

"Faktiskt har hon det och vad hon berättade…"

"Ja?" Jag tittar nyfiket på Rolf.

"Hon berättade att du sprang iväg från killen."

"Det stämmer." Jag rycker på axlarna. "Och?"

"Du skämde ut dig själv."

"Det tror jag inte." mumlar jag. "Vad sa Frida mer då?"

"Den här killen… gick tydligen runt med solglasögon trots att regnet vräkte ner." Han har sin mest fördomsfulla röst, den jag hatade mest av allt här i världen. Den rösten fick det att krypa i hela kroppen på mig.

"Ja?" Undrar jag otåligt.

"Det är… konstigt." fnyser han.

"Men vad är problemet? Att jag sprang ifrån honom och alltså skämde ut mig själv eller att han bar solglasögon trots att det regnade. Ingen vet vem han är. Ingen vet hans orsak till att bära solglasögon trots regnet. Hur ska han kunna kopplas till er?  Jag försäkrar er att ert rykte inte är i fara."

Jag vet faktiskt inte hur jag vågar lägga till det där sista och jag ser hur mamma slänger en skräckslagen blick mot mig, men jag orkade inte bry mig om det just nu. Konstigt nog ignorerar han min uppstudsiga kommentar.

"Den här killen…"

"Han har ett namn. Han heter Liam." avbryter jag.

"Den här killen…"

"Liam."

"Kan du vara tyst. Jag bryr mig inte om vad han heter, eller om han så är USA:s president. Tänker du träffa honom igen?"

Jag rycker på axlarna, men säger inget. Han hade ju bett mig vara tyst eller hur? Ja ibland var jag väldigt barnslig och idag hade jag bara sådan lust att reta gallfeber på honom. Det kändes på något sätt som att han inte kunde skada mig längre.

"Svara" ryter han.

"Ja jag kommer att träffa honom igen."

"När?"

"Det vet jag inte. Vi har inte bestämt något. Det beror på hans jobbtider."

"Jobbtider? Jobbar han?" Jag nickar.

"Med vad om jag får fråga?"

"Eh, vad spelar det för roll?"

"Svara!"

"Ljussättare, han är ljussättare."

"Ljussättare?"

"Ja inom musikbranschen. Han fixar allt ljus under och inför konserter. Han reser runt i hela världen."

Rolf blänger tyst på mig. Jag undrar om han blir imponerad eller bara ser honom som en enkel arbetare. Gud vad jag skulle vilja slänga i ansiktet på dom allihop, vem Liam egentligen är.

"Hur gammal är han?"

"Tjugo."

"Han är alltså äldre än du?"

"Uppenbarligen."

"Lägg av med den attityden."

Plötsligt ringer min mobil. Jag halar fram den och ser namnet. Jag biter mig förtvivlat i läppen och sneglar mig omkring i rummet.

"Svara du för all del." säger Rolf torrt.

__________________________________________________________________________________________

 

I det här kapitlet får ni en liten inblick i hur familjeförhållandena är i Jades familj. Inte så värst trevliga huh?

Men snälla, kan ni inte ge mig lite feedback? Vad tycker ni om novellen så här långt? :)

 

xx

♥