midnightmemoriies.blogg.se

Plötsligt ringer min mobil. Jag halar fram den och ser namnet. Jag biter mig förtvivlat i läppen och sneglar mig omkring i rummet.

"Svara du för all del." säger Rolf torrt.

_________________________________________________________________________________________

 

"Hi" säger jag darrigt.

"Hi! Is everything okey? Are you home? Dry?"

Jag kan inte låta bli att fnissa lite. Han lät så… beskyddande. En värme sprider sig i mitt bröst och det blir lättare att låta positiv.

"Yes Liam, everything is just fine. And yes I´m home And dry. And you? Did Har… eh your friend drive you safely to the hotel?"

"Yes on both questions. And they've asked me a million questions about you." Hans vackra skratt smeker mitt öra och jag kan inte låta bli att stå där och le som ett fån.

"What did you tell them?"

"That you yelled at me and called us ridiculous."

"No? You didn´t? Now I will never dare to meet them." Jag känner hur mitt ansikte långsamt har färgats mörkrött. Så generad är jag. Vad tyckte hans bandmedlemmar om att en liten random tjej från Sverige hade skrikit på honom av ilska?

"Don´t worry Jade. You'll actually meet them tomorrow!" Jag hör hur han ler på andra sidan telefonen.

"Tomorrow? But you promised…"

"No buts! It will be fun!"

"Tror du ja.." muttrar jag på svenska. "Liam?"

"Yes?" Jag hör att han inte är långt ifrån att brista i skratt.

"At the moment, I don´t like you that much."

"Yes you do.  But what´s going on?"

"Familymeeting."

"Familymeeting? Because of me?"

"Ehhrr, yes. But it´s okey, don´t worry."

"You don´t tell them?"

"Nah, I promised you after all."

"Jade!?" Rolf har tydligen tröttnar på mitt samtal nu.

"I have to go." säger jag stressat.

"I wish I could be there with you now."

"I wish that to." Jag kan inte låta bli att låta lite ledsen. Mer än något annat önskade jag att Liam kunde stått vid min sida nu, eller åtminstone väntat på mig någonstans så jag kunde få en lång kram av honom. Men jag vågade inte be honom om det. "And uh .. say hi to the others."

"I will. And I text you later sweetie." Jag känner hur mitt inre gör en bakåtvolt vid hans ordval och hur mitt leende kommer tillbaka.

"JADE!? NU!"

"Bye Liam, miss you." Min röst är bara en viskning.

 

"Vad ville han?"

"Eh, höra så att allt var bra."

"Varför skulle det inte vara bra?" Rolf blänger på mig.

"Säg det. Han är väl bara lite överbeskyddande." jag ler stelt. Jag tänkte inte berätta för dom att Liam kände till den här familjens alla problem.

"Hm. Vem är det han vill att du ska träffa?"

"Hans vänner" säger jag försiktigt. Rädd för att avslöja något.

"Så det är inte kunder åt dig som han fixat?"

Först förstår jag inte vad han pratar om men när det går upp för mig blir jag blek av raseri.

"Du är ju sjuk i huvudet. Dra åt helvete!"

"Men du tror väl inte att någon kan tycka om dig Jade, inte på riktigt?" Orden Ellen uttalar får det att vrida sig i magen på mig av smärta och jag klarar inte av mer.

 

Jag rusar ut från vardagsrummet där en chockad tystnad breder ut sig och in på mitt rum. Snabbt låser jag dörren. Jag för till och med fram min tunga byrå framför den. Helgraderad. Nu kunde ingen komma in. Inte för att jag väntade mig att någon skulle försöka. Vi hade aldrig sagt sådana här saker till varandra förut, Jag hade aldrig vågat säga något sådant förut. Jag hade alltid tigit och bara tagit emot. Men den här gången hade han gått för långt, de hade båda gått för långt. En hög snyftning bryter sig ut och jag slår handen för munnen som för att kväva den.Ingen skulle få höra mig gråta, aldrig någonsin att någon i det här huset skulle få se mig så svag. Hans insinuationer om att jag skulle sälja min kropp var att gå långt över gränserna. Hur kunde han säga något sådant? Och mamma… mamma hade bara suttit där. Ellen hade rätt. Ingen kunde tycka om mig. Hur skulle någon kunna göra det när inte ens min egen mamma kunde det. 

Jag förstod inte hur hon kunde behandla mig så här, som att jag inte betydde något alls för henne. Jag var bara ett irritationsmoment, en störning i deras perfekta familjeliv. Hon om någon borde veta, borde förstå att jag inte var sådan som han framställt mig där i vardagsrummet.

 

Jag som aldrig haft en pojkvän, vilket betydde att ja, vid arton års ålder var jag fortfarande oskuld. det var pinsamt men sant. Hans egen dotter däremot… Men Rolf såg inte Ellens fel och brister. I hans ögon var hon perfekt. Även efter orden hon uttalat där inne skulle hon vara perfekt i hans ögon.  En ängel. Hon kunde inte göra fel, medans fel var det enda jag gjorde.. Ännu en snyftning bryter sig ut.

_______________________________________________________________________________________

 

Hej, har varit lite dåligt om kapitel de senaste dagarna, jag är ledsen för det men har haft fullt upp! Tror dock jag lyckats få upp ett kapitel varje dag om jag inte har fel. :)

 

Det här kapitlet känns i alla fall sådär, tror jag har skrivit det om varje kapitel jag har publicerat, haha. Men det här känns verkligen lite sådär eftersom att jag var tvungen att ändra om lite för att allt ska gå ihop. ;)

 

 Men det känns verkligen konstigt att publicera saker och ännu värre känns det när man inte är 100% nöjd. Undrar om man någonsin vänjer sig? Nåja, här kommer kapitel åtta och ni kan vänta er ytterligare ett kapitel (minst) idag. Vad säger ni om det? :)

 

xx

♥