midnightmemoriies.blogg.se

Det regnade fortfarande ute annars hade jag hellre valt att söka skydd utomhus någonstans. Men inte ens jag kände för att gå ut och bli blöt ytterligare en gång till idag. Regnet smattrade mot fönstret och matchade mina känslor perfekt. regndroppar rann längs glasrutan, precis som tårarna föll från mina kinder. Hur kunde hon säga så? Snyftande kryper jag ner under täcket. Den första tanken som går genom mitt huvud är att jag vill ringa Liam. Men det kan jag inte. Jag kan inte berätta för honom om vad Ellen sagt eller vad Rolf har antytt. Det går bara inte. Han skulle aldrig förstå. Aldrig förstå på riktigt hur det smärtade mig. Han var omtyckt och älskad av så många människor att han inte skulle förstå hur det var att inte vara det. Dessutom skulle han säkert bli så arg att han avslöjade sig själv. Och det fick inte hända. Jag suckar. Mitt liv var en enda röra. Jag var en enda röra. Hur hade det blivit så här? Hur och När hade allt spårat ut så här? Varför kunde dom inte tycka om mig eller åtminstone acceptera mig? Vad var det för fel på mig? Vi hade levt tillsammans i så många år nu och fortfarande fungerade det inte mellan oss. Liam, varför är du inte här hos mig? Varför är du inte här och håller om mig? Nej jag kunde inte blanda in honom i det här. Det gick bara inte. "Men du tror väl inte att någon kan tycka om dig Jade, inte på riktigt?" Orden skär som knivar i mig och jag trycker händerna mot min mage som för att mildra smärtan. Ingen kunde tycka om mig. Den här historien skulle inte sluta lyckligt. Jag visste ju det. Så varför fortsatte jag framåt? Varför fortsatte jag framåt? Varför bröt jag inte all kontakt med Liam, innan det var försent. Försent för vad? Att du ska falla för honom. Upptäcka att du älskar honom. Ett ironiskt skratt bryter sig loss från mina läppar samtidigt som nya tårar väller fram. Det var försent för det. Jag älskade honom. Jag hade spenderat mindre än en halv dag med honom och jag hade fallit handlöst. Han var marken under mina fötter nu. Farligt. Farligt. Jag fick aldrig visa honom det. Aldrig visa hur mycket han betydde för mig. För vad som än hände den här veckan skulle han lämna mig, tillslut skulle han göra det. Förmodligen hade det här bara varit något slags infall för hans del, att låtsas vara någon annan för ett tag. Slippa allt fangirlande, att kunna bete sig som en normal kille för en liten stund. Jag förstod honom. Jag gjorde faktiskt det.

 Jag skulle ge mig själv den här veckan med honom. Jag var värd det. Men efter den här veckan, när han rest vidare, då skulle jag bryta kontakten med honom. Förutom att han förmodligen redan hade tröttnat på mig då i alla fall så var Han värd något mycket bättre än mig och jag skulle aldrig klara av att höra honom uttala orden, orden om att han tröttnat. Att detta bara varit ett misstag. Höga snyftningar skakar min kropp och jag trycker ansiktet mot kudden för att det inte ska höras ut. Jag skulle aldrig visa mig svag inför dom, aldrig visa mig svag inför någon. Det här krossade mig men jag visste att det var rätt beslut. Liam som var som själva solen skulle inte behöva ha en så söndertrasad person som jag i sitt liv. Jag gjorde det här för honom. En vecka.

Bara fotografierna på mina väggar såg mig bryta ihop gång på gång den natten, såg mig vrida mig av plågor och hörde de ljudlösa skrik som aldrig kom över mina läppar.

På morgonen kände jag mig som ett vrak men också starkare än på länge. Ingen skulle få se mig svag under den kommande tiden, alla mina känslor hade jag stängt in i ett litet utrymme längst in i det som kallades hjärtat. Det som fortsatte att slå och pumpa runt liv i ens vener, trots att man kände sig förintad och nere för räkning. Det fortsatte att bulta trots att livet många gånger inte kändes värt att fortsätta leva. Men jag hade planer och mål nu. Jag hade haft gott om tid att fundera under natten. En vecka med Liam. Två månader kvar i skolan innan jag tog studenten och ytterligare tre dagar innan jag skulle fylla arton. Då skulle mitt nya liv börja. När min artonårsdag slog in skulle jag lämna den här familjen det första jag gjorde. Jag skulle sätta mig på första, bästa plan till England. Någonstans måste han finnas. Och jag skulle hitta honom. Han var skyldig mig så mycket. Min pappa.

_________________________________________________________________________________________

Förlåt om det känns rörigt att läsa, ni får tänka på att Jade själv är en enda röra för tillfället och då kan tankarna komma lite huller om buller. Och med det sagt så låter jag kapitlet tala för sig själv den här gången.

xx

♥